Pratade med en gammal vän förut idag. Vi diskuterade det här med vems som är ens riktiga vänner och vilka som är supar polare. Vissa människor verkar aldrig vilja växa upp. De tycker det är coolt att knarka och går man inte ut på krogen x antal gånger i veckan så blir man kallade för pensionär. Själv har jag sållat bort suparpolarna för väldigt länge sedan. Det är de riktiga vännerna som räknas, som betyder någonting. De som istället för att kalla än för pensionär när man väljer att stanna hemma en lördagskväll, säger att det är lugnt. De som är glada för din skull för att du inte går ut fem dagar i veckan längre. De som är glada för att du känner dig trygg i din tillvaro. De som är glada och nöjda för din skull så länge du är glad. Det är riktiga vänner. De vänner som försöker dra ner dig i skiten för att de själva mår dåligt är inga riktiga vänner. Och de kan man gott klara sig utan.

Ju äldre jag blir ju mer viktigt blir det för mig att må bra. Göra det som får mig lycklig. Nu ser jag inte nöjet med att gå ut på krogen längre. Visst är det roligt ibland, men inte varje helg. Jag är förbi den delen av livet. Jag klankar inte ner på andra som fortfarande tycker det är roligt, men då vill jag inte heller att de ska klanka ner på mig för att jag väljer att sitta hemma. Om det får mig att må bra så ska även mina vänner vara glada för mig. Ens riktiga vänner är de som även vill umgås med dig i nyktert tillstånd. De riktiga vännerna är de som är glad när du är glad.