Nu är det över, foten är opererad och gipsad...

Natten till onsdagen sov Emma bredvid mig. Jag hade förberett mig på en spark-/boxning-/brottningsmatch, men det gick förvånansvärt bra. Jag tror faktiskt inte hon lyckades träffa mig någon gång. Emma var nog däremot lite orolig. Jag vaknade flera gånger av att hon pratade, gnydde och satte sig upp. Det kanske inte var så konstigt, stackarn var jättenervös inför min operation. Hon somnade med huvudet på min axel och höll mig i handen. "Malin, jag älskar dig" hann hon säga flera gånger på kvällen.
Jag vaknade strax efter åtta, mamma mötte mig i köket med en varm och go kram. Emmisen vaknade först en halvtimme senare. Då var jag klar för operationen. Dusch med det där äckliga svamparna som luktar blä...

Eftersom jag inte fick äta efter midnatt fick jag aggera sällskap vid köksbordet. Något att dricka fick jag inte heller.
Strax efter halv tio guidade jag mamma till sjukhuset.
Några minuter i tio anmälde jag mig på operationsavdelningen och fick sätta mig i vänterummet. Mamma och Emma var med som sällskap. Tio minuter senare kallade jag in i ett rum där jag fick sätta på mig de extremt snygga sjukhusklädernna. En sköterska pratade lite och satte ett fint armband på min handled. Emma skrattade när hon såg att min adress stog där på. Skruttfia.

Vid kvart i elva lämnade mamma och Emma mig. Kvar var jag, helt ensam. Läkaren/kirurgen Maria Cöster kom någon minut i elva. Vi pratade lite om foten och om den blivit bättre av de övningar jag skulle göra. Eftersom den inte blivit det så bestämdes det att foten skulle opereras både på in- och utsida av fotleden. Läkaren klämde, tryckte och skrev anteckningar.
När det var klart fick jag gå ut till min säng. Några anteckningar gjordes innan det var dags att förebereda det sista inför operationen.
Jag fick en nål, sköterskan var dock lite bekymrad; de hade nämligen bara barnplåster att ha på. Hon frågade mig om det var okej att det var två nallenbjörnar på eller om hon skulle behöva leta upp något annat. Jag accepterade det, men på ett villkor: att jag fick vara barn även efter operationen och få en glass ;) Det gäller att vara smart!

Eftersom jag inte fått i mig vätska på drygt 15 timmar så sattes droppet igång fullt ut. Foten tvättades därefter och vid tjugo över elva rullades jag iväg mot operationssalen.
Utanför salen fick jag byta säng.
Jag blev lite fundersam när det stod "Plastikkirurgi" på dörren in till salen... trodde ett tag att de tagit fel patient...

Innan operationssalen fanns ett lite mindre rum. Där fick jag antibiotika och smärtstillande. Tre minuter i halv tolv rullades jag in i operationssalen. Sängen låstes fast, och fläktar sattes igång.
Sköterskorna började prata om hur det går till när man sövs. Jag svarade dock väldigt snabbt att jag redan varit med om detta några gånger och vet om hur det går till.

Klockan 11.37 tittade jag på klockan sista gången. Då var det dags för sövning. Sköterskorna sa att det förmodligen kommer göra ont i handen... och det stämde. FY FAN VA ONT DET GJORDE!
Den där smärtan går inte att beskriva. Jag ville bara skrika, men den där jävla syrgasmasken hindrade mig. Det kändes som om hela handleden började brinna. Och inte blev det bättre av att jag var svår sövd. De sa till mig att jag inte skulle hinna räkna till tio, men när jag kommit till åtta utan att vara jättepåverkad så kom en ny dos sömnmedel fram. Till elva och en halv hann jag... sedan sov jag...

Klockan 12.56 vaknade jag upp på uppvaket. Direkt kom det en sköterska till mig för att fråga hur jag mådde och om jag hade ont. Jag kände mig ganska trött och groggy, men ont hade jag inte. Jag bad om att få ringa mamma, men de tyckte att jag skulle vänta några minuter så att jag vaknade till lite mer.
Tio minuter senare tyckte jag att jag kunde få ringa, och de var okej. Jag fick pratat några minuter med mamma och stillat hennes oro. Jag minns att de var och handlade, men inte så mycket mer. Det var jobbigt att prata. Nu i efterhand så inser jag att jag inte var så vaken. Jag låg i sängen och tittade på klockan. Den gick så långsamt.
Vid kvart i två var jag så vaken och mådde tillräckligt bra för att få något att dricka. Ett glas saft! Det var gott.

Klockan 13.58 togs droppet bort och jag fick hoppa till toaletten. Eftersom jag mådde såpass bra som jag gjorde så fick jag byta om till mina privata kläder redan vid strax efter två. Min efterlängtade glass kom till mig en stund senare. Efter detta började min långa väntan på läkaren. Jag höll på att bli hysterisk. Att ligga på uppvaket, pigg som en mört var inte kul. Den där läkaren kom först vid kvart i fyra. Ett tag ville jag bara lämna stället och åka hem tidigare.

Läkaren berättade att operationen hade blivit större och mer komplicerad än hon trodde att den skulle bli. 6 stycken olika saker hade hon gjort.
På utsidan hade jag en knöl på senan. Det var ett tecken att den varit skadad och läkt fel. Senan snittades på längden, typ skars upp, för att få en ny chans att läka rätt.
På insdan var det värre. Jag hade ett extra ben. Hälften av alla i världen har detta extra ben. Det kan sitta i foten utan att man störs utav det. När jag skadade foten så lyckades detta ben dock förstöra för mig. Hur det gått till kan jag inte svara på...
Senan som jag haft ont i skavde mot detta ben och hade dessutom växt fast lite i det extra benet. Senan satt inte fast på det rätta stället. Att jag har kunnat böja foten riktigt har alltså inte varit så konstigt. Senan snittades på längden (precis som på utsidan) och kapades loss. Det extra benet togs bort och senan sattes därefter fast på sitt riktiga ställe.

Jag fick ett tillfälligt gips, ett gips som var kapat och hade en springa på ovansidan. Anledningen till att jag fick detta gips var för att foten skulle ha en möjlighet till att svullna.
Strax innan fyra fick jag äntligen ringa mamma och meddela att jag var redo för att åka hem. Jag lämnade uppvaket och hoppade ner till huvudingången.
När jag satt där och väntade på mamma och Emma kom det fram en man med Down syndrom. Han gav mig en utskällning för att jag inte hade någon strumpa på min gipsade fot. Han gav sig aldrig och efter att han tjatat på mig i 10 minuter fick jag nog och satte på en strumpa... Jaja, bara att lyda order liksom.

Jag var trött och skickade istället in mamma på apoteket för att hämta mina tabletter och sprutor. Vid fem-tiden var jag hemma i lägenheten. Jag satte mig direkt i soffan och bara slappade. Jag lyckades dock somna och förflyttade mig till sängen istället. Emma kom och la sig bredvid mig och jag bara njöt utav hennes närvaro. Min lilla älskling!
Jag lät henne måla lite på mitt gips, eller ja bandage var det ju ovanpå gipset... men det gick bra ändå.

 

 

Älskade mamma hade gjort köttbullar till mig. Jag lovar att min mamma gör de godaste köttbullarna i hela världen!!! :D

Emma hade under dagen varit lite fundersam, vart skulle hon sova. Hon hade sagt till mamma att jag skulle få sova själv om jag ville. När kvällen var kommen och det var dags för henne att sova så sken hon upp som en sol när jag sa att hon skulle få sova bredvid mig. Tillsammans la vi oss i sängen. Emma la huvudet på min axel, slingrade in sin arm i min och somnade snabbt.
Jag valde att vara uppe en stund till.

Strax innan midnatt gick jag och la mig. Det tog inte många sekunder innan jag somnade.
Vid kvart över sex vaknade jag av att Emma satte sig upp och sa: "Malin, jag tror du behöver lite mer täcke". Hon la ett täcke på mig, bäddade om mig och la sig sedan tätt intill mig igen.
Hon somnade om snabbt, men jag kunde inte hålla tårarna borta. Så söt är hon ♥

Morgonen kom och vid kvart i nio vaknade jag. Det blev lite frukost och packning innan vi drog till sjukhuset för att gipsa om foten. Nu var det dags att få ett riktigt gips.

Såhär såg gipset ut under bandaget.
De bytte även plåster vid såren. Allt såg fint ut, det hade nästan inte blött någonting. Ett nytt gips sattes på och jag fick sedan åka hem igen. I lägenheten blev det lite mat innan vi packade in allt i bilen och började resan hem till Göteborg.
Det var ingen rolig resa. Vägarna var riktigt hala på vissa ställen. Underkylt regn och tät dimma. På motorvägen gick det i 50km/h istället för 120km/h... Det tog ganska så mycket längre tid än det brukar. Cirka 6 timmar senare var vi i alla fall hemma.

Och idag är det alltså nyårsafton. Jag har ingen ork alls. Vaknade för ungefär 10 timmar sedan och har sedan dess sovit i 6 timmar. Japp, jag är ganska trött.

Foten har varit jättebra sedan operationen. Jag äter inte full dos av smärtstillande, det blir endast 1-2 tabletter om dagen istället för 8 som det ska vara. Jag är nästan helt säker på att jag skulle klara mig utan de där tabletterna också, men mamma och pappa vill inte att jag ska chansa. Det är jobbigt om den börjar göra ont.

Imorgon ska jag hem till mitt hjärta. Hon ska måla på gipset...

Nu är det sova en stund som gäller om jag ska orka med tolvslaget.

Gott nytt år!