Jag är trött, riktigt trött, inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Att börja jobba vid halv åtta på morgonen är en kamp, jag är inte alls van vid att gå upp så tidigt. Hade det varit för några månader sedan, då jag fortfarande gick i skolan så skulle det inte gjort någonting alls om jag var lite trött de första timmarna. Nu är det däremot annat. På jobbet går det inte att gå runt och vara trött. Det är så mycket som ska göras hela tiden och att gå runt och chilla är det inte på tal om. Det är fullt upp hela tiden.

Det är mycket turister i Kungälv och var dag är det massa olika språk som talas i butiken. Engelska är inga problem, tyskan kan jag förstå och göra mig förstådd, likadant är det med grannspråken; dvs danska och norska. Alla de andra språken är däremot åt skogen. Jag fattar inte ett smack av vad som sägs när någon försöker prata franska, spanska eller liknanade språk med mig. Att de dessutom inte vill snacka engelska gör saken lite jobbigare. Kroppsspråk fungerar ibland, men oftast blir det bara kaos och ingenting blir gjort.

Psyiskt är det jobbigt! Jag får ingen ordning på mina fötter, det gör ständigt ont. Det har gått mer än tre månader sedan läkaren skickade en remiss för magnetröntgen. Ingenting händer och när jag ringde sjukhuset igår så fick jag inget vettigt svar. Kanske jag kommer skickas till något annat sjukhus, eller så är jag kvar på samma gamla ställe och stampar på ruta minus sjuhundra elva.
Det är frustrerande att inte kunna träna. Jag klarade av en promenad igår på drygt en timma. Den där ångrade jag ganska snabbt. Det tog inte många timmar innan värken och smärtan dök upp i mina fötter. Att inte kunna träna tycker jag är jobbigt. Jag har så smått gett upp min innebandykarriär. Jag är rädd för att det kommer bli som förra säsongen. Vill jag verkligen spela???

Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden ett par år, den till 22 december 2007, dagen då min fot skadades. Hade jag inte följt med ner i hörnet så skulle detta aldrig hänt. Hade jag låtit henne springa ner dit och jag skulle avvaktat så skulle jag inte haft en kass fot just nu.
Hade dessutom Kungälvs sjukhus aggerat lite bättre och lyssnat på vad jag sa så skulle det kanske inte blivit så allvarligt. Hade en magnetröntgen gjorts tidigare så skulle de kanske kunnat fixa foten.
Jag blir bara irriterad när jag tänker på allt som hänt. Usch och fy!
Allt jag önskar är att foten ska bli lite bättre, i alla fall så bra att jag kan träna, mer än så kräver jag inte!

Jag minns fortarande smärtan!

Det var lite värre än alla trodde...

 

Imorgon är det dags för jobb igen, 7.30-13.00...