Jag lever, men det är knappt…
Dagarna rullar på, timmarna försvinner och alla gamla rutiner är tillbaka. Jag har snart vistats i Kalmar i en vecka, den första skolveckan för denna termin är snart avklarad och redan nu är jag trött på att plugga. Det finns inte längre någon energi kvar i min kropp. Jag går på sparlåga, drar mig undan och vill bara vara ensam. Kursen som läses nu är ”Externredovisning II och internredovisning”. Det är fortsättning på den kursen vi avslutade år 1 med. Det innebär alltså att hjärnan måste kopplas upp, det vi gick igenom för några månader sedan ska hittas bland allt skit som finns däruppe och sedan ska allt det där repeteras för att kunna hänga med på denna kurs. Jag är trött och det är mycket, kredit hit och debet dit.
Jag har sovit otroligt dåligt de senaste nätterna. Vad det är som hindrar mig från att få den där djupa sömnen vet jag inte riktigt, men något är det. Jag vaknar flera gånger varje natt utan att kunna somna om. Jag har legat vaken 03:15-05:15 varje natt sedan jag kom hit. Det går bara inte att somna om. Det spelar ingen roll om jag bara vänder mig om och blundar eller om jag sätter igång en film, slappna av kan jag inte göra.
I måndags drog jag iväg till gymmet en sväng. Jag ville testa foten och se om jag kunde sätta igång med träningen lite smått. Den lilla stunden jag var där var rena pesten. 2 minuters jogging i långsamt tempo var den enda som krävdes för att jag skulle avbryta. Foten sa ifrån och smärtan var enorm. Istället fick jag lyfta lite skrot och använda maskinerna. Det är trist att jag inte längre hinner med att värma upp innan foten tar över.
Det känns inte längre meningsfullt att lämna sängen, jag ser inte fram emot att möta dagen. Jag har tappat gnistan totalt, den gamla glada Malin finns inte längre kvar… Jag försöker dölja hur jag känner genom att klistra fast ett falskt leende när jag befinner mig bland folk… men när jag kommer hem släpper jag allt. Jag struntar i allt och bara gör det jag vill…
Utanpå tror ni att jag är så glad, men egentligen kämpar jag för att klara av en enkel dag.
Jag har sovit otroligt dåligt de senaste nätterna. Vad det är som hindrar mig från att få den där djupa sömnen vet jag inte riktigt, men något är det. Jag vaknar flera gånger varje natt utan att kunna somna om. Jag har legat vaken 03:15-05:15 varje natt sedan jag kom hit. Det går bara inte att somna om. Det spelar ingen roll om jag bara vänder mig om och blundar eller om jag sätter igång en film, slappna av kan jag inte göra.
I måndags drog jag iväg till gymmet en sväng. Jag ville testa foten och se om jag kunde sätta igång med träningen lite smått. Den lilla stunden jag var där var rena pesten. 2 minuters jogging i långsamt tempo var den enda som krävdes för att jag skulle avbryta. Foten sa ifrån och smärtan var enorm. Istället fick jag lyfta lite skrot och använda maskinerna. Det är trist att jag inte längre hinner med att värma upp innan foten tar över.
Det känns inte längre meningsfullt att lämna sängen, jag ser inte fram emot att möta dagen. Jag har tappat gnistan totalt, den gamla glada Malin finns inte längre kvar… Jag försöker dölja hur jag känner genom att klistra fast ett falskt leende när jag befinner mig bland folk… men när jag kommer hem släpper jag allt. Jag struntar i allt och bara gör det jag vill…
Utanpå tror ni att jag är så glad, men egentligen kämpar jag för att klara av en enkel dag.
Ni ser hur jag skrattar och ni ser hur jag ler, men inuti min kropp så orkar jag inget mer…
Kommentarer
Trackback
