Jag hatar att jag i motgångar går ner i en svacka som räcker och blir över. Jag hatar att jag bara tänker negativt och hatar mig själv. Varför inte bara njuta av allt det positiva som finns?
Varför fokusera på fel saker hela tiden? Varför inte bara bita ihop, köra vidare och tackla de problem som finns?
Jag hatar att det är så här.

Jag borde vara glad och tacksam för den personen som jag faktiskt är, att jag har lätt för att lära mig i skolan och att jag faktiskt inte är en urusel person (även om jag ibland känner mig som en ragata).
Jag borde vara tacksam för de positiva saker som finns istället för att lägga kraft och energi till att dalta alla problem som ständigt springer på mig. Hela världen går inte under av ett litet problem. Det är dags att fatta detta Malin!

Jag är bättre och kan mer saker än vad jag tror! Jag måste bara lära mig att inte gå runt och fundera och grubla så mycket på saker och ting.
Jag måste lära mig att se på mig själv på ett annat sätt.
Jag skulle kunna dra paralleller till Mcgregor x- & y-teori. "Man blir som man förväntas vara".
Teori X – Människan är av naturen lat och egoistisk.
Teori Y – Människan är ambitiös och vill göra ett bra arbete.

Ledningen i mig ser mig som lat och slapp, teori X. Om jag istället ändrar uppfattning och tänker positivt så kan jag ändra allt till teori Y istället. Förväntar sig mitt inre att jag ska vara ambitiös så kommer jag också bli det!

Japp, det här var något jag läste för ett år sedan. När jag var nere i lägenheten sist så bläddrade jag i mina gamla anteckningsböcker och fann då det här. Första kursen på hösgkolan, första terminen på högskolan... Mycket nytt, men samtidigt intressant...

Det jag egentligen ville komma fram till var att jag måste ändra uppfattning om mig själv. Jag måste lära mig att min hjärna är lite skadad och fungerar inte riktigt som den ska just nu. Jag måste acceptera att mina tankar och känslor är lite överdrivna.
Jag måste lära mig att lyssna på vad folk säger. Min verklighetsuppfattning är lite skruvad. Jag ser mig själv som en person som väger 180 kilo, spenderar hela dagarna i sängen, äter onyttigt, orkar inte träna... osv osv osv.
Innerst inne vet jag att detta inte stämmer, men det är svårt att bara komma ifrån allt.

Jag vet att vänner och fiender inte bryr sig om hur jag ser ut. Jag vet att jag fortfarande är lika älskad eller hatat oavsett mitt utseende.

Malin, ta tag i allt nu, lämna skiten bakom dig och lev normalt!