Idag har jag gått runt med det där falska jävla leendet som jag verkligen hatar. Jag har skrattat och skojat, precis som om allt hade varit kanon. Det ingen vet är att jag idag verkligen har mått skit! Att lämna sängen imorse ville jag egentligen inte. Jag ville bara dra täcket över huvudet och ligga kvar hela dagen.
Kroppen har gjort ont, foten är åt helvete, ryggen värkte... Jag tror nästan att allt var fel när jag vaknade!

Trots allt så har jag försökt bete mig som om allt varit bra. Jag tror jag lyckades ganska bra... i alla fall till när jobbet var över och jag satte mig i bilen för att köra hem. Allt bara brast och jag lät tårarna rinna. Smärtan blev för mycket, jag orkade inte mer. Att varje dag gå runt och ha ont är ingen dans på rosor. Det kommer dagar då jag inte orkar mer, då jag bara behöver släppa på allt. Idag har det varit en sån dag.

Jag vet mycket väl att det finns personer i min närhet som tycker det är lite fjantigt av mig att bara bryta ihop... Men tro mig, hade du levt mitt liv så skulle även du upptäcka att allt inte är som det ska.
Jag vet inte hur många minuter du hade stått ut med den smärta i foten som jag ständigt känner av. Tänk dig att varje gång du trampar ner så är det som någon kör en kniv på insidan av fotleden. Smärtan strålar fram till stortån och upp i vaden, halvvägs upp till knät. Varje gång du sitter still så bränner och sticker det i foten. Varje gång du hoppar eller trampar ner hårt (typ springer) så blir smärtan 200 gånger värre.
Tänk att du dessutom samtidigt har en molande och pulserande smärta på utsidan av fotleden...

Vill du veta hur jag känner mig, hur jag mår, hur min kropp verkligen mår?
Det är väl egentligen inte så jävla konstigt att jag bryter ihop ibland?!


Idag har foten varit under all kritik. Jag har haft så jävla ont rent ut sagt. Den har gjort ovanligt ont!
Jag har försökt med både voltaren och tramadol, men det har inte hjälpt ett skit! Tabletterna är för klena för att ta död på smärtan... Jag behöver något starkare! Ge mig knark eller vad fan som helst, bara jag kan få slappna av lite!


Jag har som sagt mått riktigt dåligt idag. Smärtan tog över min kropp och jag ville och orkade ingenting.
Allt började egentligen igår. Min fot pallar inte att jag kör bil längre sträckor. Det är min högra fot som är kass, den fot som jag måste använda för att gasa och bromsa. Att jag igår körde från Kalmar satte helt enkelt sina spår. Jag hade på känn att det skulle gå ut helvete, men jag hade liksom inget val.

Natten som var var riktigt hemsk. Det trots att jag bredvid mig i sängen faktiskt hade ena hamsterburen. Japp, du läste rätt. Jag tröttnade på att Chim-chim sprang i hjulet så att hela buren skakade. Det lät för mycket när buren stod på skrivbordet... Jag ställde den helt enkelt bredvid mig i sängen. Det tog dock inte lång tid innan hon gick och la sig igen...  men jag lät henne vara kvar i sängen hela natten.

Twixie gnagde på gallret, och det gjorde mig galen! Men med en skrivbordlampa lysande på buren så lyckades jag lura henne att det var dag och hon gick och la sig igen.
Efter det somnade jag gott.

Imorse vaknade jag av att pappa kom in i mitt rum för att hämta mina bilnycklar. Det var inte så gött, men å andra sidan ska jag väl inte klaga... klockan visade ändå på nästan halv elva!

Arbetsdagen var seg. Det mesta rullade på bra, i alla fall fram till nio. Vi fick inga boxar och kunde inte packa något. Det var lite segt att bara sitta och stirra på ingenting...
Men men, så kan det vara ibland.


Nu är det en ny dag. Jag ska snart ta upp hamstrarna och gosa lite med dem, men först får det bli några timmar framför tvn.
Sova får vänta. Jag måste lugna ner mig, låta tårarna rinna klart, slänga bort det jävla falska leendet och bara njuta av att det äntligen är natt och att det är tyst i huset!

Imorgon hoppas jag på en bättre dag...

fy fan!

Älskade lillskrutt klättrar på mig ♥