Jag ger upp! Jag är besegrad!

Mitt psyke är i botten, jag mår skit och allt är bara åt helvete... Detta tack vare min jävla fot. Jag pallar inte längre att leva med denna smärta. För var dag som går blir det bara värre och värre. Snart har det gått fyra år sedan skadan. Trots 2 operationen har ingenting förbättrats. Jag pallar inte längre.

Varje dag är ett helvete. Jag försöker bita ihop, vara glad och leva som en normal person... men det går inte längre. Jag har ingen kraft eller ork till att kämpa. I fyra jävla år av mitt liv har jag gått runt med en smärta som inte går att beskriva med ord. Fyra jävla år!
Å det här är bara början...


Jag känner att för var dag som går blir det bara värre och värre. Smärtan är konstant och jag har återigen börjat sova dåligt på nätterna på grund av detta. Jag klarar inte längre av att slappna av. Varje kväll/natt när jag ska sova och lägger mig i sängen så kommer en annan smärta fram. En smärta som pulserar, bränner, sticker och hugger. Jag har så jävla ont hela tiden. Nätterna då jag bara vill sova är nästan värst! Jag kan inte slappna av, kan inte släppa allt. Det gör ont i hela tiden och trots att jag lägger foten i högläge så fortsätter den plåga mig. Tårarna rinner för det mesta. Jag orkar inte längre kämpa för att få dem att sluta rinna.
Jag sover max en timma i sträck innan jag vaknar av smärta. Det tar på psyket. Jag bryter ner mig själv och mitt mående. Jag är fast på en nivå som jag inte kan ta mig ifrån. Jag vet inte hur jag ska göra för att komma upp några trappsteg.
Jag ser ingen mening med något längre. Allt är bara mörkt.

Jag har länge döljt hur jag egentligen mår, men nu orkar jag inte med att ljuga längre.
"Jag mår bra, skrattar och njuter av livet"
Vem fan försöker jag ljuga för? Jag mår inte bra. Mitt psyke är i botten. Jag kämpar mig igenom varje dag. Det är tungt. Vissa dagar går bra, medan andra får mig att bara vilja somna in. Jag vet mycket väl att det låter tragiskt, men det är så här läget är just nu. Jag och mitt mående är inte vänner. Jag har länge försökt acceptera att foten är åt helvete, att jag alltid kommer gå runt och ha ont... men det är jobbigt.
Foten hindrar mig från att leva ett normalt liv. Den hindrar mig från att fungera normalt.
Den hindrar mig från att vara den glada Malin, den Malin som jag vill vara!!!

Jag orkar inte längre dölja hur jag mår. Jag orkar inte längre skriva och säga att jag mår bra, för det gör jag inte.

Och kom nu fan inte och säg att jag är klen, att jag ska bita ihop och fortsätta... för du vet fan inte alls hur jag har det. Du vet inte vilken enorm jävla smärta jag har varje dag. Du vet inte ett skit om mig och mitt liv!
När inte ens smärtstillande hjälper mot smärtan, då är det illa!


Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att acceptera att jag måste leva med denna smärta, för smärtan kommer alltid finnas kvar.

Ibland önskar jag att det bara gick att spola tillbaka tiden... 22 december 2007 kl. 16:47... dagen och tidpunkten som förändrade mitt liv totalt...


Så då var det sagt. Jag mår som jag gör och kan inte hjälpa det...
Jag ska låta tårarna rinna en stund till och kela och gosa lite med hamstrarna innan jag går och lägger mig!
Imorgon är det fredag och sista arbetsdagen för denna vecka ska bockas av.

God natt!