Allt blev bara så fel...

Jag erkänner, i onsdags överreagerade jag verkligen. En liten skitsak blev till en stor katastrof. Jag packade min väska och lämnade hem och familj. Tårarna bara rann när jag svängde ut från infarten. Innerst inne ville jag inte åka, men just då kunde jag inte kontrollera mig.
I nästan två dygn höll jag mig borta. Jag har sovit på andra platser, haft mobilen avstängd och inte brytt mig om någonting. Timmarna på jobbet har jag ändå avklarat, men det har varit ganska... hmm... jobbigt!

Jag har denna vecka mått riktigt dåligt. Kroppen strejkar och jag har haft en smärta i foten som varit sjukt mycket värre än den brukar. Jag vet inte vad det beror på. Mitt psyke föll i botten och jag orkade inte längre. Jag kunde inte hålla humöret uppe och detta ledde till att det blev som det blev i onsdags.
Jag kan väl inte påstå att jag är stolt över det jag gjorde, men gjort är gjort...

Idag efter jobbet åkte jag hem till familjen igen. Det var jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag visste att alla varit oroliga och undrat vart jag varit de senaste nätterna. Jag visste dessutom att det jag gjort varken var bra eller speciellt vuxet gjort.

Många tårar blev det och även lite prat. Jag släppte löst en del känslor, men långt ifrån alla.
Det är förbannat tungt just nu. Jag har kommit till det läget där allt är hopplöst. Det är jobbigt med denna smärta. Sjukhuset vill inte göra något åt saken just nu, måste vänta ett par månader till.
Jag har sagt det flera gånger tidigare, foten håller på att få mig att bryta ihop. Det går inte längre att bara bita ihop och köra på. Jag klarar inte längre av att hålla minen uppe. Varje dag är en kamp. Ska jag klara mig igenom hela dagen utan att avlida av smärta?

Jag kräver inte mycket, men att bara en liten stund varje dag få ha lite mindre ont hade varit härligt. Jag önskar att jag någon kväll hade kunnat gå och lägga mig och inte vrida och vända på mig, med tårarna rinnande längs kinderna, på grund av smärtan.
Foten blir dessvärre bara värre och värre just nu. Jag vet inte vad som hänt, men något måste vara fel. De stunder då det är som värst kan jag liksom inte ens ha en strumpa på för det trycker för mycket.
Bara det är sjukt!

Att dagarna går trögt, jag sover dåligt och mår lite mindre bra gör att jag överreagerar på saker och ting. Små skitsaker kan växa fort och bli stora. Det bara är så...
Jag har inte vågat visa hur jävla dåligt jag egentligen mår. Jag har försökt bita ihop länge nu, för länge. Hade jag bara för ett par månader sedan berättat hur läget var så hade denna sommar blivit helt annorlunda. Jag ångrar nu att jag för vänner, familj och alla andra har ljugit och sagt att foten är okej. Jag ångrar att jag inte sagt som det var.
Jag har känt mig misslyckad när jag insett att jag kommer vara skadad för alltid. Att inte klara av en vanlig dag utan smärta känns så fjantigt. Jag har inte kunnat med att säga att foten har och är åt helvete och att den aldrig har varit bra. Jag har försökt ignoerera allt för att ingen ska behöva tänka på den.
Jag har själv tröttnat på foten och att dessutom hela tiden få frågan "Hur är det med foten" har gjort att jag blivit påmind om att den är åt helvete. Jag har egentligen aldrig berättat hur ont jag har haft. Jag har varit rädd för att bli förknippad med en klenis. Jag ville vara stark och bita ihop, men nu har jag sakta förstått att jag inte längre klarar av detta.
Att foten är som den är kan jag inte göra något åt. Jag måste acceptera att det bara är fjantigt att skämmas över att vara skadad för livet.
Ja, jag har skämts för detta. Det har känts så fel att jag redan som 16åring kastades in i en helt ny värld...



Jag älskar min familj, och jag vet att de älskar mig med... Även om jag ständigt har ont, gråter ibland och stundtals bara stänger in mig i mitt rum.
Jag vet att det jag gjorde inte var rätt, men jag kunde bara inte kontrollera mina känslor.


Jag ångrar mig!
Förlåt familjen! ♥



Jag ska inte åka tillbaka till Kalmar på söndag, det får vänta några dagar till. Exakta dagen är ännu inte bestämd, men det lutar åt slutet på veckan...
Imorgon är min nästsista dag på jobbet, väckarklockan ringer 04:30. Jag tar alltså en halvtimma sovmorgon... Nu ska jag läsa några kapitel i en bok innan jag ska stänga mina ögon och somna till ljudet av mina älskade hamstrar!

Godnatt!