Även den bästa kan falla.

Jag vet att jag varit otroligt positiv här på bloggen de senaste dagarna. Ibland önskar jag bara att jag kunde släppa loss alla mina känslor, skriva av mig och gå vidare. Även om jag här har skrivit att dagarna flyter på så måste jag ändå erkänna att livet absolut inte är en dans på rosor.
Det är tungt och jag vet ibland inte hur jag ska lösa situationer som uppstår för att kunna gå vidare.

Jag önskar att jag inte vore så jävla feg, så feg att jag inte vågar skriva hur jag egentligen känner och mår. Det är så löjligt, men det bara är sån jag är.
När allt bara känns piss så väljer jag att isolera mig istället. Det om något är korkat! Mår jag bättre av att sitta för mig själv och låta tankarna flöda? NEJ, jag skulle inte tro det!

Jag har mina brister och ibland är allt bara lite jobbigare än i vanliga fall.
Jag biter för det mesta ihop och får dagens viktigaste saker utförda.
På jobbet försöker jag alltid vara den där glada Malin som skrattar mycket. Hitills har jag lyckats nästan varje dag, men snart kommer väl den dagen då jag bryter ihop totalt.

Dagens arbetsdag var otroligt jobbig. Jag hade ont i ryggen, men försökte ändå vara positiv. Ska jag vara riktigt ärlig så är det bara en tidsfråga innan jag bara sätter mig på golvet och låter tårarna rinna. Ryggen håller på att knäcka mig totalt. Jag vet inte hur många dagar till jag pallar...

Samtidigt vill jag inte vara klen, jag vill inte erkänna att jag egentligen inte klarar av att lyfta säckarna just nu. Jag vill inte visa mig svag och behöva be om hjälp. Jag har endast lite drygt tre arbetsveckor kvar på min arbetsplats och jag ska bita ihop fram tills jag slutar. Jag ska kämpa vidare med min rygg. Det ska gå och går det inte så får jag strunta i smärtan och köra vidare.
Jag vill inte bli förknippad med tjejen som inte kan, klarar av och behöver be om hjälp.


Jag hatar att jag är så envis, att jag kör vidare. Jag vet mycket väl att det inte är bra för min rygg att fortsätta som jag gör, men det är väl egentligen ingen som har missat att jag älskar att plåga mig själv och min kropp.


Det finns en del saker i min vardag som jag måste ta tag i. Det är just nu förbannat tufft och jag vet inte om jag kommer kunna vända detta. Det har gått lite för långt och ju längre tiden går desto värre blir det. Jag vet innerst inne vad som är rätt och fel, men ändå vet jag inte om jag vill göra något åt saken. Det är blandade känslor om detta. En del av mig säger fortsätt medan en annan säger att jag ska lägga av.
Vilken sida ska jag lyssna på? Vad är det jag vill?

Tankarna flödar just nu...
Hjärnan går på högvarv...
Huvudet gör ont...

Allt är som vanligt helt enkelt!