Klockan visar ännu en gång på lite för mycket. Jag borde egentligen sova, men det verkar inte gå denna natt heller. Jag är pigg och skulle lätt kunna gå ut och springa nu om det inte vore så att regnet öser ner och att det är helt kolsvart. Inte så kul att börja traska runt här då.
Foten min har tagit semester och lever sitt egna liv. Ärret på insidan av foten skiftar både i röda, blåa och lilatoner. Snart har regnbågens alla färger hittat dit.
Det är det ärren jag skrivit om tidigare, ärret som kroppen inte accepterar och bara vill stöta bort. Enligt mig är det lite konstigt att min egna kropp inte vill ha kontakt med detta ärr. Det är ju ändå något som tillhör kroppen.

Idag är det exakt fem månader sedan mitt gips åkte av. Tänk vad tiden gått fort! Lite galet bara att foten inte har blivit bättre. Jag satt för en stund sedan och tittade på korten som fanns på datorn...

Det här kortet är taget nästan exakt ett dygn efter operationen. Lillkusinen hade redan hunnit plocka fram pennorna och börjat måla på det.

 

En vecka efter operationen, på min 20 årsdag blev jag tvungen att åka till akuten pga misstänk blodpropp i benen. Extra blodförtunnande sprutor fick jag och smärtan försvann efter det. Ultraljud gjordes och det fanns ingen propp i benet då, men det var lite tjockt här och var...

Gipset kapades i alla fall och nötterna på Kungälvssjukhus gipsade om foten helt fel!

Jäkla skitställe...

 

Efter ett par veckor byttes gipset till ett plastgips. Det var rena skiten...

Det fanns dock ett par fördelar med detta gips:

1. Mycket lättare

2. Tålde lite mer vatten

3. Hmm, kommer inte på något mer!

 

 

 

Gipset åkte av och stygnen försvann.

27 stygn var jag sydd med. Fett gött eller nått sånt.

 

Foten kommer aldrig någonsin bli bättre än vad den är just nu. Jag får acceptera och fortsätta mitt liv. Det är inte alltid en dans på rosor att hålla på med sport. Jag ångrar dock inte alls att jag i flera år la mycket tid på innebandyn. Under alla de år jag spelade hade jag otroligt roligt. Att jag fick en allvarlig fotledsskada pga just innebandyn är inget jag deppar för. Den här skadan hade kunnat uppstå när som helst liksom.

 

Något positivt med detta inlägg måste ändå vara när jag i april opererade bort mina mandlar. Det var rena drömmen att bli av med de där stora äckliga grejerna som fanns i halsen. Jag har sedan de försvann sovit mycket bättre, inte vaknat av att jag tror att jag ska kvävas och bara fått det så mycket bättre. Jag ångrar absolut inte att jag valde att operera bort skiten.

Läkaren sa ändå efteråt att jag hade kronisk inflamation i dem. Det var allstå inte så konstigt att jag ständigt gick runt med ont i halsen!

 

 

 

Nu övergår vi till något helt annat, nämligen träning.

När jag var hemma i Kalmar tränade jag ganska mycket. Det var nåde löpning, gymmet och långa promenader varje dag. Jag trivdes med det och om det var så att jag inte hann med en träning en dag så fick jag lite smått ångest.

 

Nu har det däremot ändrats. Jag minns inte när jag tränade sist. Det är ganska gött att bara vara och slappa mycket.

Fast jag måste ändå erkänna att jag börjar bli lite sugen på att dra igång med träningen igen. Jag saknar att komma hem efter en go löprunda och känna svetten rinnade längs kroppen. Jag saknar skogspromenaderna med bra musik i öronen.

Jag saknar helt enkelt träningen!

 

 

Idag fortsatte jag min slappa klädsel. Det blev mina mysiga vita joggingbyxor och ett enkelt rosa linne till det.

Imorgon ska jag bege mig hem en sväng till det blå huset, i huset där jag är uppväxt, alltså hem till min familj.

 

Men innan jag kan påbörja denna dag så ska jag se till att få mig några timmars sömn.

Jag är redan på plats i sängen, men när jag somnar återstår att se.

 

God natt mina vänner ♥