Är det någon extrem bloggtorka som har slagit till i bloggvärlden? Har folk verkligen ingenting vettigare att skriva om än "30 dagars utmaning", eller vad ni nu kallar det för. För er som har missat vad detta symptom går ut på så är det så att någon bloggare som inte har någon fantasi har knåpat ihop en lista med ämnen man ska blogga om, och den här listan håller nu på att skickas runt. Ungefär som ett kedjebrev.  Och inte fan är det några intressanta ämnen man ska skriva om heller, utan 30 helt meningslösa inlägg. Tex "presentera dig själv", "dina föräldrar", "din första kärlek", "ditt bästa minne"... bla bla bla...

Jag har en jätte bra slogan för det här. "För dig som inte har någon fantasi, anta 30 dagars utmaning!"

Såg på nyheterna igår där någon kvinna som jobbade med detta fick prata om förseningarna. Det enda hon sa var att de förhoppningsvis till nästa år skulle kunna ha löst delar av problemet, och att man kan konstatera att det blir vinter varje år. Nähe hör jag hela svenska befolkningen säga i kör framför sina tv-apparater, blir det snö varje år? Hur kan vi ha missat det!? Och detta säger vi ju självklart med ironi i rösten. Den här kvinnan sa också att det verkar som att vi (alltså vi som åker tåg) är mer förberedda detta år. Och jag kan inte låta bli att undra om det är så att de inte ens tänker lösa problemet eftersom att de anser att vi ska vara beredda på förseningar. Är det inte bättre att de löser problemet så att det inte blir några förseningar?

Hur fasiken kan spårvägen inte vara beredda i år, efter förra årets kaos? Hade de på något vis kanske hoppats på att det inte skulle komma någon snö, eller att folk är så trötta på skiten nu så de inte ens orkar klaga när de blir 15 timmar försenade? Ja, man undrar ju lite hur de tänker.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8205810.ab

Sjuka, sjuka människor. Avrättas borde de göras.
Det här paret har alltså strategiskt blivit gravida 8 gånger för att kvinnan inte ville gå till läkaren och skaffa preventivmedel, och hade redan från början bestämt sig för att mörda barnen om hon blev gravid.
Att en person är sjuk i huvudet och gör såhär är en sak, men att hennes man också tycker att det är en bra idé. Sådana människor borde inte få leva.
Och det roligaste av allt är att folk i byn där de bor påstår att de var helt normala och att de aldrig trott att de kunde göra något sådant. Jag tycker man ser i folks ögon om de är kapabla till sådana saker. Förstår ni hur jag menar? Man har psykoögon. Sen kan man utåt sett vara helt normal. Men jag tror att man kan se människor vilka som är kapabla till att mörda människor utan att blinka.
Sen är det jävligt konstigt att hon i princip borde ha varit gravid i mer än 10 år sammanlagt och ingen som undrar vart alla hennes barn tar vägen?! Är folk helt jävla hjärndöda?!

Gå in och läs artikeln. Med hat, tack!
http://www.expressen.se/Nyheter/1.2079657/misstankta-barnmordare-i-frankrike-atalas

Jag tror att de flesta tjejer har haft en dagbok någon gång, många när de var ganska mycket yngre. Men jag har alltid fortsatt att skriva dagbok även nu när jag är äldre och inte just för skrivandes skull utan mer för att alltid kunna titta tillbaka när man blir äldre på hur man var som person just det året eller vad jag hade för drömmar och förhoppningar när jag var 17 och så. För att det är lätt nu att se tillbaka några år och fortfarande antagligen kunna komma ihåg vad jag ville och hur jag var och vilka jag umgicks med. Men om 30 år är det nog inte lika självklart att man kommer ihåg det.

Men nu när jag vaknade på morgonen så kom jag på att jag nog inte har skrivit mer än 1 sida i Dagboken det senaste året. Istället har den fyllts med inköpslistor till storhandling varje söndag, saker som ska inhandlas på Ikea, månadsbudget, recept och dylikt.

Tråkigt men sant, och jag tror att anledningen är att det för det mesta känns som att det är samma dag ut och dag in och att det inte finns något att skriva om. Ändå så har det hänt ganska mycket i mitt liv det senaste året, men tydligen så tror jag nu för tiden att jag kommer komma ihåg hur det var när jag var 19 år när jag är 60, Jag hoppas på det i alla fall.

Hur är det med er skriver ni fortfarande dagbok eller vad det något ni slutade med när ni blev coola och började i högstadiet?

Kommer ni ihåg er första kyss med den ni nu är tillsammans med?

Jag tror att det är bra att försöka minnas den känslan man hade precis just då, pirret i magen, förväntningarna och hur lycklig man förhoppningsvis var då. Jag tror att det är alldeles för lätt att glömma bort hur man en gång kände för varandra, varför man blev kär. Vardagen sätter så småningom in och man bråkar om disken, städning och annat skit och då är det lätt att glömma bort sin lycka och glömmer man bort den allt för länge så kanske den har försvunnit när du stannar upp och känner efter. Och då kanske det redan är för sent.

En gång per dag borde man stanna upp och tänka på sin första kyss med den man älskar och återigen känna pirret i magen. På det viset tror jag det hade varit färre skilsmässor.

Man ska inte ta kärlek för givet, en vacker dag kanske den inte finns kvar.