Huvudvärken har släppt och smärtan i foten är tillbaka, men ändå kan jag inte slappna av. Det är något inom mig som trycker, en klump i magen som inte vill försvinna. Jag kan inte beskriva hur det känns, men det är en känsla jag aldrig tidigare känt av!

För ett par timmar sedan läste jag klart boken "14 år till salu". Det var en grym och hemsk bok. Att det som hände i boken har hänt på riktigt gör mig lite skraj. Jag kan inte förklara med ord, det är bara så fel. Att något kan gå så snett. Det är bara helt fel! Boken har satt sina spår i mig och det väckte många tankar i hjärnan. Här går jag runt och tycker synd om mig själv när mitt mående inte är på topp... Men efter att ha läst boken så förstår jag att det jag känner är långt ifrån samma "smärta" som huvudpersonen i boken har fått uppleva.
Det kom ganska nyss ut en fristående uppföljare på boken och den har jag för bara en liten stund sedan påbörjat. Jag kan inte slita mig nu, vill bara få reda på mer och mer och mer.
De här böckerna är faktiskt ganska jobbiga att läsa, tankarna väcks och jag förändrar min syn på saker och ting.
De sätter sina spår och berör otroligt mycket.

Att någon som från början var en helt vanlig tonåring kan hamna i så fel kretsar. Usch alltså, jag kan inte tänka klart.
Så grymt och overkligt. Jag ryser när jag tänker på vad jag läst!

"14 år till salu är den sanna historien om hur en ung och på ytan helt normal och välanpassad svensk tjej rasar ned i nätprostitution och djup förnedring utan att omvärlden märker någonting. Och hur hon kommer upp ur sitt helvete igen. Att kalla boken för engagerande är att ta i på tok för litet. Alla som hittills läst 14 år… lägger den ifrån sig med en rysning och en önskan om att ingenting sånt här skall hända någon igen. Någonsin. Men också en beredskap för hur signaler skall tolkas och vad man faktiskt bör och kan göra som vuxen om en ungdom i närheten hamnar på glid. Detta är med andra ord en bok som alla vuxna och inte minst tonåringar själva verkligen bör läsa."

Jag ska nu krypa ner under täcket och fortsätta läsa den andra boken "Skamfläck"

Godnatt!

24 timmars sömn krävdes för att jag skulle börja fungera som en människa igen.
Det var ett konstant illamående alla dessa timmar, men det hände inte mer än så... Inte förrän jag tänkte äta. Då släppte allt, jag vrålspydde! Fy fan va gött det var.
Det har varit likadant varje gång, bara jag får spy så släpper allt.

Kvällen igår spenderade jag mest på soffan eller i min säng. Det fanns ingen kraft eller ork till att göra något. Hamstrarna fick bara vara uppe ur sina burar en liten stund var, jag mådde inte riktigt okej. Det kändes inte alls bra att mina små gnagare blev drabbade av mitt mående.

Somna gjorde jag fort och imorse vaknade jag upp efter 12 timmar, inte alls pigg, med huvudvärk men inget illamående. Nu går det framåt igen.
Hittills idag har jag absolut inte gjort något vettigt. Jag har mest legat på soffan och läst boken "14 år till salu". Jag har fastnat totalt, kan inte sluta läsa. Så jävla grym bok! Hemsk!

Snart tänkte jag börja med maten, men först några kapitel till i boken.

Kommer ett inlägg till ikväll...

Kram!

Efter att ha sovit i 20 timmar kan jag bara konstatera att jag nu mår mycket sämre än innan jag somnade!
Usch!

Men blä alltså... Jag känner mig mer död än levande, mår fruktansvärt illa, sover 30 minuter, är vaken 30 minuter...

Jag hoppas nu att tabletterna snart slutar verka, att de går ur min kropp.

Trots att jag absolut inte känner mig som en människa och helst av allt bara vill sova så tycker jag ändå att det är lite mysigt när jag väl är vaken. Hamstrarna är ovanligt lugna inatt, det är inget gnagande på gallret. Jag tror att jag lyckades få dem lite trötta när jag i eftermiddags lät de springa runt på min säng.
De sitter mest i sina burar och pratar med varandra.

Älskade små gnagare ♥

Nu ska jag återigen luta mig bakåt, låta huvudet vila bredvid kuddarna och hoppas på att kunna somna om.


Kram

Godkväll!

Idag blir det inget långt eller vettigt inlägg, jag mår nämligen fruktansvärt dåligt!
Mina älskade hatade Tramadol har slagit till enormt och jag har fått alla de där underbara biverkningar man kan få; illamående, trötthet, yrsel, svettningar, nedsatt hörsel, susningar i öronen... ja listan kan göras lång.
Den absolut värsta smärtan i foten är just nu borta, så något positivt finns det i alla fall.

Jag känner mig dock inte på topp just nu, har legat på soffan och sovit sedan åttatiden... Nu har jag lyckats släpa mig därifrån och lagt mig i sängen istället. Ska försöka sova och hoppas på att må lite bättre imorgon.

Om man bortser från detta så har jag idag känt mig starkare än på längre. Det har varit en ganska så underbar dag faktiskt. 14 timmars sömn, vaknade av att älskade lillebror knackade på min dörr och frågade hur man gjorde gröt. Valde då att lämna sängen (klockan var då 13...!) för att fixa mannagrynsgröt till brorsan. Resten av dagen har jag mest slappat, tvättat några maskiner tvätt och bara tagit det lugnt. Det var lite mysigt att inte göra något vettigt, bara vara och njuta av att vara ledig.

Jag slängde ihop en go kladdkake-aktigt sak som togs med till styrelsemötet som var på kvällen. Den uppskattades och smakade underbart gott!
Egentligen borde jag nu skriva rent protokollet, men det pallar jag inte riktigt... Istället sätter jag igång en film och hoppas på att kunna somna igen.

Imorgon är det en ny dag och jag har absolut ingenting planerat. Det ska bli gött med ännu en ledig dag :)

Godnatt mina vänner ♥

Det bara kom som en blixt från en klar himmel. Det bara brände till. Smärta, smärta, smärta!
Jag låg på sängen med min dator i knät när det helt plötsligt började göra typ jävligt ont i foten. Jag gjorde inget mer än att vicka lite på den. Vilken skitfot jag har!

Istället för att nu i flera timmar ligga och vrida mig på grund av smärtan så har jag valt att försöka ta död på den värsta smärtan, låta smärtnivån gå ner några steg. Till min hjälp ska jag använda mig av mina älskade hatade Tramadol.
De tabletterna är de enda som hjälper mot att ta bort lite smärta, men istället kommer jag om bara några timmar spy, svettas, vara yr och må riktigt dåligt... men det är värt att må skit för att i alla fall kunna somna. All smärta kommer inte försvinna, men förhoppningsvis kan jag få ner den till den där vanliga nivån den brukar ligga på... den nivån som egentligen är alldeless för hög!

Min sista dag på Borealis är avklarad...
Det blev en relativt lugn dag och det tackar jag för! Imorse när väckarklockan ringde kl. 03:50 kände jag mig mer död än levande. Det var segt att lämna sängen och lite konstigt kändes det när jag dessutom mötte storebrorsan i köket. Han hade precis kommit hem från krogen...

På jobbet åt vi smörgåstårtorna som jag och mamma gjorde igår. Det var uppskattat!

Kära vänner och fiender!

Jag jobbar idag min sista dag för denna sommar. Imorgon går jag på en ledigvecka utan något planerat!
I slutet på veckan vänder jag tillbaka till östkusten för att plugga vidare. Ni som känner för att träffas något innan jag drar får helt enkelt skicka ett mess eller slänga iväg ett meddelande på fejjan (kollas dock inte så ofta längre...).

Jag vet inte om det kommer bli någon resa tillbaka till västkusten innan jul...

Nu måste jag fortsätta jobba. Ska upp på taket och hissa en box ganska snart.

Ha det gött!

Godmorgon!

Klockan är fyra och det är uppstigning för mig.
Inatt har jag sovit otroligt bra och nu när väckarklockan ringde vaknade jag upp med världens största leende på läpparna. Idag är det söndag, min sista dag på Borealis ska avklaras och ikväll kommer lillälsklingen hit.
Jag ska nu påbörja min dag på samma sätt som vanligt. Först är det mailen som ska kollas i mobilen, efter det måste jag kolla aftonbladet och när det är gjort så kan jag lämna sängen. En dusch får det bli innan jag tar ut smörgåstårtorna ur kylen, lägger de i bilen och drar iväg till Stenungsund.

Det här kommer bli en bra dag!

Kram på dig!

För nästan nio veckor sedan blev jag hamsterägare igen.
Jag tog emot två små och rädda varelser som inte alls ville lämna sina hus. De var tyvärr inte omskötta så som de borde ha varit och jag har verkligen tyckt synd om dem.
Under dessa nio veckor som gått har jag blivit kär i dem. De är underbara och har förändrats totalt. De får varje dag någon godsak i form av något som jag hittat i kylskåpet.
De är nu tama och sätter jag ner handen i buren så kommer de snabbt fram och sätter sig i den för att bli upplyft.

Att de gnager på gallret på nätterna och stundtals för ett oväsen som hade fått någon annan att bli galen gör inte mig någonting.
Det finns nämligen en anledning till att jag tog beslutet att skaffa hamster igen... De timmarna som jag varje dag lägger på att gosa med Twixie och Chim-chim får mig att tänka på annat än smärta. De får mig att för en kort liten stund glömma bort allt jobbigt.

När jag berättat att jag skaffat hamstrar så har de flesta reagerat ungefär likdant "Vad ska du med dem till?".
Det personerna inte förstår är att en hamster är minst lika lätt att bli förälskad i som vilket annat djur som helst. Jag behöver ha några att ta hand om, några som inte vänder ryggen till om jag gråter, några som alltid finns där för mig.

Twixie och Chim-chim är två helt olika gnagare, dotter och mor, men ändå så lika. De är kopior av varandra, till utseendet men deras personlighet är som dag och natt, motsatsen!
Chim-chim, som jag för bara ett par veckor sedan fick reda på att hon var mamma till Twixie, är lite trött av sig och gillar att sova mycket. Hon är ett par månader äldre än sin dotter och spenderar de flesta timmarna sovandes i sitt hus. Framåt midnatt börjar hon vakna till liv, tar några varv i hjulet för att sedan gå och sova igen. Så håller hon på fram till klockan är ungefär fem på morgonen. Hennes vakentimmar är då över och hon går återigen tillbaka till sitt hus för att sova fram till midnatt. Hon reagerar inte mycket på ljud och bryr sig inte om man försöker få kontakt med henne på dagtid.

Twixie däremot är som ett litet barn. Busig, sprallig, pratglad men samtidigt helt underbar. Hon har fler vakentimmar än sin mamma. Vid sju-tiden på kvällen lämnar hon sitt hus för att påbörja natten. Hon gnager mycket på gallret, går runt och piper samt springer många varv i sitt hjul. Det är fullrulle på henne hela nätterna. Jag önskar ibland att jag hade haft i alla fall hälften av all den energi hon har!
Twixie är vaken och igång halva dygnet. Det är alltså först vid sju på morgonen som hon har lekt av sig och går till huset för att sova.
Hon beter sig verkligen som ett barn, lite fjantig men helt underbar.


Mina små gnagare betyder mycket för mig. Jag bryr mig inte om folk tycker att jag är fjantig för att jag älskar mina husdjur. Det var helt och hållet mitt val att skaffa dessa underbara varelser!

Nu ska jag ta och tända skrivbordslampan och släcka sänglampan.
Det lyser redan i mitt fönster och rullgardinen är upprullad. Hamstrarna håller sig lite lugnare om det är ljust i rummet och därför har jag valt att sova med lampor tända. Det spelar ju liksom ingen roll om jag har tänt för det märker inte jag när jag sover, ögonen är ju stängda då ;)

Väckarklockan ringer om fem timmar...
Godnatt!

För snart elva veckor sedan satte jag min fot inne på Borealis. Den första arbetsdagen var på Sveriges nationaldag, 6 juni. Från början var jag lite skeptisk till arbetsuppgifterna. Jag trodde att det skulle bli den absolut segase sommaren i mitt liv. Den första veckan var otroligt seg, lite att göra och de flesta timmarna spenderades framför en datorn med youtube uppe.
Andra veckan var det mer att göra. Jag fick dock inte göra speciellt mycket... för jag var tjej. Det tog ett par dagar innan jag bevisat att jag inte var rädd för att smutsa ner mig, att jag struntade fullständigt i om naglarna gick sönder och att jag faktiskt klarade av att lyfta säckarna.
Det var först då jag insåg att sommaren faktiskt kunde bli rolig!

Tiden har sedan dess rullat på otroligt fort. Jag har inte riktigt fattat att sommaren är över. Jag har hunnit med att jobba 8 veckor och varit ledig 3 veckor (inarbetad tid!). Imorgon är sista dagen på stället. Sista dagen på Borealis är kommen.

Jag har inte fattat att det är över nu. Att sommaren är slut och att jag snart ska sätta mig i skolbänken igen...

För att säga adjö och tacka för mig kommer det imorgon bjudas på smörgåstårta!

Lördagen är kommen och jag är sedan tre timmar tillbaka på plats på jobbet. Idag är vi lite folk, men än så länge är läget under kontroll. Det mesta rullar på som det ska, om man nu bortser från att det för bara några minuter sedan gick sönder några säckar ute i magasinet.
Jag sitter ensam i kontrollrummet och läser tidningen på nätet. Det finns inte så mycket att göra just nu. Det är dock dags att både byta box på taket och rulle, men inte klagar jag på det. Det är kul att ha något att göra.

Igår var jag iväg och kollade när lillebrorsan spelade innebandycup. Att stå på läktaren var härligt, kunna blicka ut över spelet och bara njuta av att se denna underbara sport. Det var även lite småjobbigt, jag är så enormt sugen på att dra igång igen. Jag vill spela, känna svetten rinna, skratta och ha roligt. Innebandy är roligt och jag kommer alltid tycka det, även om det var denna sport som gjorde att min fot gick åt helvete.

Jag satt för en stund sedan och kollade ännu en gång på de innebandyklubbar som finns i Kalmar. Jag funderar på om jag ska ringa ett samtal till en av klubbarna, provträna och se hur det känns. Det värsta som kan hända är att jag inte kan spela alls, men då har jag i alla fall försökt.
Jag är så otroligt sugen på att spela!

Jag ska suga på denna karamell ett tag till innan jag bestämmer mig för hur det blir.
Nu är det dags för en kopp kaffe och lite av min otroligt goda youghurt!

Ha en underbar dag!
Kram

Allt blev bara så fel...

Jag erkänner, i onsdags överreagerade jag verkligen. En liten skitsak blev till en stor katastrof. Jag packade min väska och lämnade hem och familj. Tårarna bara rann när jag svängde ut från infarten. Innerst inne ville jag inte åka, men just då kunde jag inte kontrollera mig.
I nästan två dygn höll jag mig borta. Jag har sovit på andra platser, haft mobilen avstängd och inte brytt mig om någonting. Timmarna på jobbet har jag ändå avklarat, men det har varit ganska... hmm... jobbigt!

Jag har denna vecka mått riktigt dåligt. Kroppen strejkar och jag har haft en smärta i foten som varit sjukt mycket värre än den brukar. Jag vet inte vad det beror på. Mitt psyke föll i botten och jag orkade inte längre. Jag kunde inte hålla humöret uppe och detta ledde till att det blev som det blev i onsdags.
Jag kan väl inte påstå att jag är stolt över det jag gjorde, men gjort är gjort...

Idag efter jobbet åkte jag hem till familjen igen. Det var jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag visste att alla varit oroliga och undrat vart jag varit de senaste nätterna. Jag visste dessutom att det jag gjort varken var bra eller speciellt vuxet gjort.

Många tårar blev det och även lite prat. Jag släppte löst en del känslor, men långt ifrån alla.
Det är förbannat tungt just nu. Jag har kommit till det läget där allt är hopplöst. Det är jobbigt med denna smärta. Sjukhuset vill inte göra något åt saken just nu, måste vänta ett par månader till.
Jag har sagt det flera gånger tidigare, foten håller på att få mig att bryta ihop. Det går inte längre att bara bita ihop och köra på. Jag klarar inte längre av att hålla minen uppe. Varje dag är en kamp. Ska jag klara mig igenom hela dagen utan att avlida av smärta?

Jag kräver inte mycket, men att bara en liten stund varje dag få ha lite mindre ont hade varit härligt. Jag önskar att jag någon kväll hade kunnat gå och lägga mig och inte vrida och vända på mig, med tårarna rinnande längs kinderna, på grund av smärtan.
Foten blir dessvärre bara värre och värre just nu. Jag vet inte vad som hänt, men något måste vara fel. De stunder då det är som värst kan jag liksom inte ens ha en strumpa på för det trycker för mycket.
Bara det är sjukt!

Att dagarna går trögt, jag sover dåligt och mår lite mindre bra gör att jag överreagerar på saker och ting. Små skitsaker kan växa fort och bli stora. Det bara är så...
Jag har inte vågat visa hur jävla dåligt jag egentligen mår. Jag har försökt bita ihop länge nu, för länge. Hade jag bara för ett par månader sedan berättat hur läget var så hade denna sommar blivit helt annorlunda. Jag ångrar nu att jag för vänner, familj och alla andra har ljugit och sagt att foten är okej. Jag ångrar att jag inte sagt som det var.
Jag har känt mig misslyckad när jag insett att jag kommer vara skadad för alltid. Att inte klara av en vanlig dag utan smärta känns så fjantigt. Jag har inte kunnat med att säga att foten har och är åt helvete och att den aldrig har varit bra. Jag har försökt ignoerera allt för att ingen ska behöva tänka på den.
Jag har själv tröttnat på foten och att dessutom hela tiden få frågan "Hur är det med foten" har gjort att jag blivit påmind om att den är åt helvete. Jag har egentligen aldrig berättat hur ont jag har haft. Jag har varit rädd för att bli förknippad med en klenis. Jag ville vara stark och bita ihop, men nu har jag sakta förstått att jag inte längre klarar av detta.
Att foten är som den är kan jag inte göra något åt. Jag måste acceptera att det bara är fjantigt att skämmas över att vara skadad för livet.
Ja, jag har skämts för detta. Det har känts så fel att jag redan som 16åring kastades in i en helt ny värld...



Jag älskar min familj, och jag vet att de älskar mig med... Även om jag ständigt har ont, gråter ibland och stundtals bara stänger in mig i mitt rum.
Jag vet att det jag gjorde inte var rätt, men jag kunde bara inte kontrollera mina känslor.


Jag ångrar mig!
Förlåt familjen! ♥



Jag ska inte åka tillbaka till Kalmar på söndag, det får vänta några dagar till. Exakta dagen är ännu inte bestämd, men det lutar åt slutet på veckan...
Imorgon är min nästsista dag på jobbet, väckarklockan ringer 04:30. Jag tar alltså en halvtimma sovmorgon... Nu ska jag läsa några kapitel i en bok innan jag ska stänga mina ögon och somna till ljudet av mina älskade hamstrar!

Godnatt!

Fredagen är här, regnet öser ner och jag vet inte vad jag känner, tycker eller tänker...

Dagarna rullar på, jag har varit ute på vift... Så underbart, bara stänga av mobilen och ignorera allt...
För tillfället är jag på plats i mitt rum, men snart lämnar jag stället igen. Behövde bara hämta upp mina älskade hamstrar som blev kvar här i onsdags. Vart jag ska ta vägen berättar jag inte, men jag är övertygad om att det kommer bli bra!!!

Jag har nu bara helgen kvar att jobba, 18 timmar för att vara mer exakt, sedan är det färdigjobbat för denna sommar. Klockan 15.00 på söndag checkar jag ut från Borealis och några timmar senare är jag på väg hem till Kalmar och tryggheten.
Just nu vill jag bara hem. Göteborg har inget att erbjuda och jag har absolut inget vettigt att göra här. Det är liksom lika bra att lämna stället så fort jag bara kan!

Jag har inte mycket mer att säga. Mina sista saker ska plockas ihop och läggas i bilen, sedan är det dags att dra iväg!

När jag återvänder hit till Göteborg nästa gång är inte bestämt, men jag är helt övertygad om att det inte kommer bli de närmsta månaderna i alla fall! Jag tänkte i år banga julafton. Det är för mig en värdelös dag. Min födelsedag vill jag inte fira... Så om allt går som jag tänkt mig så kommer jag helt enkelt tillbaka hit till västkusten i början på juni nästa år!
Jag är klar med denna sida av Sverige!

Så jävla störande!!!

Direkt efter jobbet blev jag tvungen att laga mat, lillebror skulle iväg på träning.
Kycklinggryta och ris blev det....
Jag var dock inte hungrig då, sa att jag skulle äta senare.
Tog en liten tupplur...
Och nu när jag väl vill ha mat så finns det fan ingen!

Det är väl klart som fan att det ska prioriteras att gör matlådor av det som blev kvar... De andra måste ju ha något att äta på jobbet imorgon... Tänk på er själva, låt mig svälta då för helvete!

Det känns ju mycket roligt... Inte fan får jag ens smaka på den mat som jag gjort...!
Å inte heller får jag med mig någon mat till jobbet imorgon...

Tack så jävla mycket!!!

♥

Godmorgon!

Klockan är strax fyra och jag sitter i soffan och njuter av en kopp kaffe. Jag vaknade av mig själv vid halv fyra och var pigg. En lång dusch och en promenad till brevlådan startade jag min dag med.
Att bara kunna ta det lugnt en stund innan det är dags att åka till jobbet är så otroligt härligt. Jag tycker om att ha gott om tid för att kunna känna efter hur läget är.

Just denna morgon känns allt bara bättre än bra. Humöret är på topp och leendet på läpparna är äkta.
Jag känner mig glad och pigg, precis den känsla jag vill ha när jag ska åka till jobbet.

Det är ungefär en timma kvar tills jag ska sätta mig i bilen, men fram tills dess ska jag njuta av mitt kaffe, gosa en stund med hamstrarna som fortfarande är vakna samt läsa några sidor i tidningen.

Ha en underbar dag!
Kram