Jag vet inte hur jag känner och mår...
Ena stunden så är jag gad och allt går min vägen, men helt plöstligt så vänder bara alla och det blir skit...

Att dessutom befinna sig 70 mil från närmsta kompis är ännu  värre. Jag saknar er! Och inte blir det bättre av att bo i skogen, där det finns noll mottagning. Det är inte så lätt att kunna ringa/skicka sms då...
Ååh, kan inte allt vara bra? 

Varför blir det jobbigare ju äldre man blir?
Tänk att få vara liten, då finns det verkligen inga problem.  Det är bara att gnälla lite så kommer någon och hämtar/lyfter upp en, krypa upp i knät och bli kramad eller bara vara sådär söt och underbar.
Varför kan inte jag få vara liten igen?

Varför känner jag som jag gör?

Vilket deppinlägg det blev... Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste ju också få skriva av mig ibland....