Det har nu gått fyra månader sedan foten opererades för andra gången. Jag hade inga förhoppningar att foten skulle bli bra, men jag önskade i alla fall att den skulle bli lite bättre än den var.
Tyvärr går det inte framåt i den takt som jag och sjukgymnasten hade önskat. Jag har en enorm smärta på insidan av foten, den senan som opererades. Enda förbättringen som skett är att smärtan på utsidan försvunnit lite.
Tyvärr tar denna fot snart död på mitt psyke. Även om jag vet att jag måste lära mig leva med denna smärta så är det ändå tungt. Jag försöker leva ett vanligt och normalt liv och tränar när jag känner för det. Jag vet att den smärta som uppstår när jag till exempel springer inte är att leka med, att jag måste lägga mig en stund efteråt för att sedan efter en stund fortsätta min dag/kväll.

Sjukgymnasten trivs jag jättebra med, hon är riktigt bra och ringer mig med jämna mellanrum bara för att höra hur läget är. Även om jag hittills inte har kommit med några positiva besked när vi pratat så tycker jag ändå att det är härligt att hon ringer. Jag känner liksom att hon vill hjälpa mig.
Alla de besök som blir hos henne är både roliga och bra! Vi skrattar men samtidigt fokuserar på foten. Jag har aldrig tidigare haft en lika bra sjukgymnast som Johanna är!
Förra besöket hos henne var dock inte lika roligt som alla andra. Foten är fortfarande väldigt svullen på insidan, det vill inte gå ner. Jag är även öm där, vilket inte är speciellt bra. Min sena jobbar tydligen inte riktigt som den ska och alla de saker jag fick göra smärtade. Johanna misstänker att något har hänt med senan.
Tyvärr är min läkare, hon som opererade foten, en fotledsspecialist som endast spenderar någon vecka varje månad på sjukhuset. Det är inte alls lätt att få tid till henne.
Jag har ett inplanerat besök om lite tre veckor ungefär. I det besöket ska foten "slutbesiktigas". Det har då nästan gått fem månader och i det skick den kommer vara i då, så kommer den föralltid vara.

Jag är lite bitter på att läkarna inte gjorde något från början, att de inte lyssnade på mig. Nu vet jag inte alls om den hade blivit bra om en operation hade gjorts relativt nära skadetillfället, men jag kan inte sluta tänka på det. Den här operationen som gjordes för fyra månader sedan var det absolut sista som kunde göras. Min fot är ett hopplöst fall och jag måste nu acceptera läget och köra vidare.

Många tycker att jag är idiotisk när jag tränar, men jag kan inte bara sluta. Träning gör mig glad och pigg och om jag nu bara skulle sluta så skulle mitt liv, mina dagar och allt varit helt annorlunda. Jag måste träna för att min kropp och hjärna ska fungera.
Jag vet själv att den smärtan som uppstår inte är att leka med, men jag biter bara ihop. Foten svullnar och gör ont i några timmar och sedan försvinner det värsta.
Hade jag slutat med allt som foten inte accepterar så hade det slutat med att jag skulle spendera alla mina dagar i sängen. Jag får ont av att gå, cykla, springa och till och med när jag kör bil.
Jag hade i så fall blivit helt handikappad.

Att acceptera läget är tungt och jobbigt, men jag ska fan bita ihop och köra vidare. Jag ska inte låta en fot förstöra för mig. Glöm och gå vidare, spring och ha kul. Jag kan inte göra något åt foten och varför ska jag då bry mig om den. Den är som den är och kommer inte bli bra. Jag måste lära mig att leva med smärtan och bita ihop.

Jag är stark och tänker inte låta foten förstöra för mig och min framtid!

Bit ihop och kör!

Jag är slö och trött. Det finns liksom ingen energi kvar i min kropp. Varför är det såhär?

Imorse blev det en tidig uppstigning, jag vaknade strax innan sex och var pigg. Träningskläderna åkte på och en joggingrunda hanns med innan jag klockan sju befann mig på gymmet. Idag var benen något stumma, gårdagens träning hade satt sina spår. Det blev ungefär en timmas styrketräning, underbart!

Jag drog mig sedan hemåt, duschade och satte mig ute på balkongen för att plugga. Timmarna bara försvann och helt plötsligt vad det dags för den sista föreläsningen i denna kurs. Det var bara repetition, å nu känns det inte alls bra inför tentan på fredag!
Jag var hemma igen vid tre-tiden, trött och slö.... och inte blir det bättre. Jag har sedan dess pluggat hela tiden. Det är bara så segt just nu.
Huvud & hals gör ont, kroppen är seg, näsan rinner... Jag har inte tid med en förkylning nu. Det är väl så jävla typiskt att jag ska åka på nått sånt här nu när jag kommit igång med träningen igen. Ååå va trött jag blir!

Jag ska nu återgå till pluggandet. Bara några timmar till, sedan räcker det för idag.
Imorgon är jag helt ledig, men självklart blir det stenhårt plugg hela dagen!

Ta hand om dig!

Dagarna går, solen skiner och livet känns underbart!

Jag har haft många underbara dagar sedan jag uppdaterade här sist. Det har även funnits stunder som varit mindre bra, men man kan inte alltid vara på topp!

Det har egentligen inte hänt speciellt mycket sedan jag skrev här sist. Lillebror klarade sitt körkort för drygt en vecka sedan och kör nu runt med min bil.
Påsken firade jag hemma hos familjen. På skärtorsdagen kom jag hem och annandagen var jag tillbaka i lägenheten.
De dagar jag var hemma passade jag på att slappa och lata mig så mycket jag bara kunde. Jag lyckades samla massa kraft och energi och känner mig nu redo för de sista veckorna innan det är dags för sommarlov!
Träffade även några släktingar, vilket självklart var mycket kul. Ett par födelsedagar hann jag också med att fira när jag var hemma...

Jag har kommit igång med träningen igen. Idag har jag sprungit 2*30 minuter. Så underbar.
Solen skiner dessutom, och jag gjort det i några dagar.

Avslutar detta meningslösa inlägg med att gratta storebror som idag fyller 22 år.
GRATTIS!

Dagarna går och på bloggen uppdateras absolut inte.
Jag har tappat suget, det är inte lika roligt att blogga längre. Det kan vara så att jag har tröttnat lite smått. Det är få som vet om alla mina bloggar som jag har skrivit på under mina 6 år här i bloggvärlden. Just nu är det "bara" 5 stycken som uppdateras med jämna mellanrum, och då är inte den här medräknad.
Jag tror det helt enkelt har blivit lite för mycket, vilket egentligen kanske inte är så konstigt.
En blogg för mig är en sida där man ska skriva det man känner för och tänker på. Det ska inte finnas några måsten. Nu har jag tyvärr haft många olika bloggar om olika saker, det har bara varit jobbigt att ständigt behöva tänka på vilken blogg jag skriver på för att inlägget inte ska hamna på fel blogg... Ja, det är sjukt och jag förstår ärligt talat inte varför jag sysslat med det här...

Det är först nu som jag inser att bloggen faller längre och längre ifrån mig, jag är inte lika intresserad längre av att varken läsa eller skriva bloggar. Sedan jag skaffade min iphone så har det bara blivit ännu mindre datoranvändning. Nu är min dator avstängd så mycket det bara går. Är det något viktigt jag måste kolla så använder jag mobilen. Det datorberoende som fanns för ett tag sedan är borta. Jag tycker bara det är slöseri att sitta framför en skärm medan klockan tickar på. Jag har så mycket annat för mig som jag anser är viktigare.

Jag kan ändå passa på att uppdatera er med att foten äntligen går framåt igen, halsen gör nästan inte alls ont och att skolan går bra. Jag har även skrivit under mitt anställningsavtal inför sommarjobbet. Lönen är fett go!

Jag har även fått ett par kommentarer från engelsktalandepersoner de senaste veckorna. De är bara kommentarer på inlägg som är ett par år gamla. Det är lite läskigt. Hur har de hittat hit och vilka är de?

Nu ska jag göra klart min inlämningsuppgift som ska in imorgon.

Vi hörs en annan gång!
Ta hand om dig!

Hur vet man vad som är lagom? När kliver man över gränsen och blir för mycket? Är jag kanske för lite?
Är lagom ens en bra sak? Vem vill vara lagom? Sitta säkert, ha alla kort i handen så att säga.
Inte jag. Jag tror att man behöver den där ovissheten. Tänk vad tråkigt om man skulle gå runt och vara lagom hela tiden. ”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv " Våga vara annorlunda helt enkelt. Gå emot strömmen och lita på magkänslan. Sluta vara lagom. Nöj dig inte med lagom.

over and out

Jag har försökt mig på detta tidigare men fick inte till det... Men nu kanske det fungerar?

Det var länge sedan jag skrev här, men det finns en del anledningar till det.
Jag har haft mycket att göra i skolan, det har varit tentor och mycket plugg helt enkelt.
Foten går det tyvärr inte framåt med, jag har fått en inflammation i senan och fästet på insdan och därför blivit tvungen att ta ett steg bakåt i sjukgymnastiken.

Jag har inte känt mig helt på topp efter att det först var mycket i skolan och när foten började krångla så rasade liksom allt. Jag kände att jag inte klarade av att vara social. Jag ville fokusera på viktigare saker än att sitta framför datorn. Mitt mående är något jag har prioriterat mer än sociala saker. Mina kompisar blev lite smått oroliga när jag inte varit inne på facebook på två veckor, men jag blev tvungen att göra det som var bäst för mig.

Det har alltså hänt en del sedan jag uppdaterade sist, jag kommer dock inte skriva om allt men här är några dagar som jag minns mer än andra.
Vi har haft sol och vår i Kalmar. Det var ett tag sedan man kunde sitta i linne och shorts på balkongen utan att frysa!

Jag har haft många underbara dagar i skolan tillsammans med mina kompisar!

I fredags var det dags att fira en Kalmarkompis som fyllt år. Hon hade bestämt att det skulle vara barbietema, och alltså skulle alla vara klädda i rosa kläder. Det beställdes även en vit tårta, och självklart fixade jag det.

 

 

 

På kvällen var det skottlossning 100 meter i från längenheten

I måndags opererade jag bort mina mandlar.

 

 

 

Operationen gick bra och jag blev utskriven strax efter klockan nio igår morse. Jag bestämde mig ganska snabbt för att ta tåget hem till Göteborg.
Och nu sitter jag här hemma i huset, familjen är i skolan/på jobbet. Jag är ensam hemma och har inte så mycket att göra. Jag har inget skolarbete och kan därför njuta av att bara vara ledig.

Vi hörs snart igen!
Kram