Eftersom jag inte vet vad jag ska skriva idag så ska jag avslöja en grej som ingen av mina läsare (utom mamma och pappa) vet om.

När jag var liten (läs: 2-6 år) så vägrade jag att borsta håret. Ingen fick röra mitt hår. Jag vägrade till och med att borsta det själv. Jag ville hela tiden ha långt hår, men mamma och pappas krav var då att jag skulle sköta det, dvs bortsa det. Jag vägrade och det slutade med att jag blev kortklippt. Håret gick inte ens till axlarna. Trodde ni att jag lärde min något på det? Nej. Mina föräldrar (och andra släktingar) har alltid sagt att jag fått mitt humör efter min hårfärg. Jag var (är väl det fortfarande) en bestämd tös som blev hysterisk om jag inte fick min vilja fram. Jag blev inte jätteglad när mamma och pappa sa till frisören att klippa av mitt hår. Kanske skulle man kunna lärt sig något på det. Jag visste ju egentligen att jag fick ha långt hår om jag borstade det.
Efter några månader så hade mitt hår växt ut så det gick till axlarna. När det var så "långt" så märkte jag att det var väldigt gott att äta på håret. Jag fick tillsägelse efter tillsägelse. Tillslut så  blev jag ännu en gång kortklippt med lugg dessutom. Det gick inte att äta på håret längre...
Med tiden så insåg jag att jag fick ha vilken frisyr jag ville, bara jag skötte mitt hår. Precis innan jag började i förskolan så började jag helt plötsligt borsta mitt hår. I och med att jag borstade mitt hår så fick jag även ha det hur jag ville. Efter några år med kort hår så kände jag att det var dags att låta det växa. Jag vägrade att klippa det på flera månader, "det skulle ju kort då". Ibland så blev jag ändå tvingad att klippa håret. Då var det hemma i köket med pappa som frisör som gällde. Jag hade ju någon att sura och gnälla på om "det blev kort". Stackars pappa!
Mitt hår växte så det knakade. Jag ville ha så långt hår det bara gick. Att borsta det var inga problem, så länge det bara behövdes göras en gång om dagen. När håret började bli längre (ungefär i tredje klass) så började jag lite smått tröttna på att det bara hängde och var i vägen. Det var väl ungefär då som jag kom på den smarta idéen: en tofs. Varje dag fram till femte klass gick jag med en tofs. Och någon märkvärdig var det inte, så lätt som möjligt skulle det vara. Det blev helt enkelt en vanlig tofs i nacken (varför är något jag tänker nu i efterhand...).
När jag gick i sexan så började jag tröttna på mitt långa hår. Det var jobbigt att när jag tränade. Håret flög fram trots att jag hade det uppsatt i en hästsvans.
På våren i sexan så tog jag ett väldigt stort beslut: Klippa det kort.
Jag har i nästan hela min skolgång haft mitt favoritkort (kortet från förskolan) på en av väggarna i mitt rum. Att varje dag se ett kort på mig själv där jag är korthåret gjorde att jag blev påverkad. Jag funderade i ungefär 2 veckor innan jag bestämde mig för att klippa det kort.
Jag minns fortfarande dagen då jag klippte mig. Frisören frågade på tre och fem gånger om jag verkligen var säker, och det var jag. Hon samlade ihop håret i en tofs och klippte. Det kändes som mitt huvud blev 1 kilo lättare. När håret blev kortklippt så började lockarna komma fram. Jag hade alltid innan haft helt spikrakt hår (det är väldigt få som tror mig när jag säger det) men när jag klippte mig kort så kom lockarna fram.
Jag var väldigt stolt när håret var borta. 30 cm var det som klipptes av. Frisören sa att jag skulle sälja det till en perukmakare och det var väl egentligen en tanken, men så blev det inte. Jag klarade inte av att sälja mitt hår, så det hamnade i en låda i mitt rum. Tro det eller ej, men det ligger faktiskt kvar där (okej, inte på samma ställe men jag har kvar håret).
Efter att jag klippte mig kort så började jag sköta mitt hår. Jag borstade det säkert 10 gånger om dagen.
När jag började i sjuan så ville jag att mitt hår skulle se perfekt ut. Att gå till skolan utan att håret var borstat gick bara inte. I skåpet i skolan hade jag en borste liggande. Varje rast så borstade jag igenom mitt hår.

Det blev inte bättre med tiden. Nu kan jag inte åka hemifrån om jag inte har en borste med mig. I min skolväska så ligger det alltid en borste. Ska jag följa med och handla så har jag med mig en borste.
Det är helt otroligt hur jag har ändrats. Från att var fiende till bästa vän med borsten. Haha

Ja, det där var historian om mitt hår =)

Jag sa ju faktiskt att jag skulle avslöja någon som ni läsare inte visste om mig ;)