Har suttit och tittat på gamla kort...
Kom att tänka på att det idag är 10 månader sedan jag skadade foten...

Här kommer lite kort:


Kort taget av Sofia bara 15 minuter efter skadan. Kylpåse och tejp... Att det var en spricka i fotleden och ledbanden halv avslitna var det ingen som varke trodde eller visste då... (inte jag heller)
Jag kommer ihåg att jag var ganska irriterad för att jag missade när vi gjorde mål. Låg istället och vred mig av smärta i "hålet" vid planen...


Efter matchen åkte jag hem... lämnade bara sakerna och åkte till sjukan det konstaterades efter en röntgen att det var en spricka i utsidan av fotleden.
Kortet är taget på julafton. Pappa och min kusin hade jättekul när de målade mitt gips...

Bilden ska föreställa mitt gips som är målat som en sko :)


Efter tio dagar med gips så åkte det av. Pga att jag inte kunde gå alls på foten för det brände till så fick/skulle jag gå med en "pjäxa" i tre veckor.
Kortet är taget av Sofia innan innebandyträningen...

Efter att jag gått i tio dagar med pjäxan så orkade jag inte med den mer. Jag ville inte alls använda den. Istället så gick jag som vanligt på foten. Visst gjorde det lite ont i början, men det försvann sakta men säker.
Den 21 januari gjorde jag min första träning efter skadan.
Den 25 Januari var jag med och spelade match mot Grundsund (vi vann med 4-2 och jag gjorde ett mål :) )
Efter att jag klarat av matchen utan smärta så trodde jag att foten var bra, men så var det inte... Jag körde på med träningar ett tag, samtidigt som jag körde rehab/sjukgymnastik (som förövrigt var för ansträngande för foten).
Foten var inte fullt bra, vilket märkes på träningar då jag ibland inte ens klarade att vara med på uppvärmningen...
Med tiden så blev foten lite bättre, men den var aldrig helt bra.
En period så åt jag smärtstillande för att kunna vara med på träningar och matcher.
Jag höll dock ut hela säsongen (med undantag för några uppehåll då foten var helt åt skogen).
När den sista cupen var avklarad (första helgen i april) så kände jag att det var dags att göra något med foten. Den hade då börjat göra ont...

Jag kontaktade läkaren igen för att få en tid.
Jag fick en tid den 7 maj.
När läkaren tittade i journalen så stod det tydligen att ledbanden var skadade (det var ingenting som jag visste om)
För att få reda på mer vad som var fel med foten så bokades det in både ultraljud och magnetröntgen.
I väntan på det så fick jag ännu en gång gå med en pjäxa. Den här gången var det ett helvete. Foten gjorde ondare och ondare. Den blev svullen och blå (!)


Kortet är taget i fontin under tiden mitt lag hade träning. Man kan se på knölen att det är en röd fläck. Där hade jag AS ont!


En större bild på "pjäxan"

Den 29 maj var det dags för ultraljud.
Läkaren såg direkt på att mina ledband var skadade och att det fanns kraftiga blödningar och inflammation i foten. Tack tack, det avr något som jag då redan "visste"...

Den 3 juli var det magnetröntgen som stod på schemat.
Dn gick bra och efter det var det bara att invänta ett svar :)

Den 17 Juli befann jag mig på Resö (där det inte finns någon mottagning). Under kvällen plingade det till i min mobil. Det var ett mobilsvar som min läkare hade pratat in.
Hon sa att det inte var någon fara med foten. Det var bara kraftiga inflamationer i den.
Jag litade på henne och trodde att allt skulle bli bra med lite tabletter... Men så klart så kom ett annat besked den 24 juli. Jag befann mig hemma när mobilen ringde.
Det var en specialist läkare som hade tittat på mina plåtar...

På magnetröntgen så hade det visat sig att halva ledbanden hade varit avslitna vid fästet på både in och utsida av foten.  Samt inflammation i allt som gick att ha inflammation i...
Jag frågade henne lite om hon visste ungefär när jag skulle kunna börja träna igen och fick som svar:
- Med din allvarliga skada så ska du inte ha kunnat träna någonting hitills utan kraftig smärta.
Då sa jag att jag har tränat, men att det gjort mycket ont.
Att jag har tränat har tydligen inte förvärrat skadan. Den har redan varit så dålig den kan bli...

Så efter den var det vila samtidigt som jag käkade Voltaren för att få bort inflammationen.
Den 28 juli var jag på sjukgymnastik. Efter att hon kännt, vridit, tryckt osv på foten så fick jag beskedet:
Om du har jättetur så är foten bra om en månad, men så måste du ha JÄTTETUR.
Om du har lite mindre tur så kommer det ta 3 månader innan den är bra.
Fast som det ser ut nu så kommer du inte kunna bygga upp den tillräckligt mycket utan det kommer krävas en operation.

Ordet operation fick mig att satsa allt på foten.
Till att börja med så fick jag bara sitta och pressa på en boll. Foten blev as mycket bättre efter det.
När jag kom tillbaka veckan efter så kunde jag göra tåhävningar utan att den kändes. Fick göra övningar med tyngder
Efter ytterliggare två veckor bevisade jag att foten var bra. Jag kunde gå, hoppa, springa, skutta ja allt helt enkelt utan att den gjorde ont.
Jag blev efter det "friskförklarad". Redan 2 timmar efter sista besöket hos sjukgymnasten befann jag mig på innebandyplanen redo för en ny säsong.
Det var kanske lite vågat, men jag ville så gärna var med och träna.

Träningen fungerade underbart bra. Där kom vändningen. Foten blev bra på en månad. Jag fick tillbaka massa energi som funnits någonstans i kroppen.

Sedan jag blev friskförklarad så har foten inte gjort ont någonting.
Det är helt sjukt vad allt kan gå snabbt när man får rätt hjälp.
Jag är glad att min skadetid är över.
Dock så kommer jag behöva tejpa foten ett bra tag till (ev resten av mitt liv) när det är dags att träna. Men det kan jag stå ut med, bara jag får leva ett normalt liv :)

Det där var historien (en jätteförkorning) om min fot.
Varför jag skrev det vet jag egentligen inte. Kanske inte kul för någon annan att läsa, men för mig i framtiden...

Nu ska jag börja göra mig klar för att sova =)