Kroppen har sagt sitt...

Det var med en sorg i hjärtat som jag i eftermiddags ringde min ena tränare och sa att jag tänkt ta ett träningsuppehåll. Min fot har tyvärr börjat göra ont igen och jag känner inte för att göra samma misstag som förra året. Allt började egentligen för tre veckor sedan, men jag ville inte säga något. Jag ville inte verka klen! Jag bet ihop och tränade trots smärta. Under de senaste tre veckorna har jag knaprat mig full på Voltaren, men det har tyvärr inte hjälpt...

Idag kände jag att det blev för mycket. Jag hade väldigt ont under hela matchen, men bet ihop för att få spela. Efteråt ville jag bara lägga mig ner och gråta. Foten gjorde ondare än ondast. När jag kom hem tog jag tag i saken och pratade med pappa. Det kändes bra att höra att även han tyckte att ett träningsuppehåll var bra. Det borde betytt att jag var inne på rätt spår.

Att ringa det där samtalet och berätta att jag behöver vila var otroligt svårt. Jag tvekade flera gånger. Tankarna snurrade i huvudet. Jag vill inte verka klen, säsongen har bara pågått i några veckor och jag behöver redan ett brake. I mitt huvud känns det inte bra.
Efter mycket om och men lyckades jag tillslut greppa min mobil och leta fram numret.

Nu är det alltså klart att jag tar ett litet uppehåll, vilar upp min fot och kör mycket rehab. Än så länge har jag planerat en veckas uppehåll, men känns inte foten bra efter det så har jag inga planer alls på att gå på planen igen. Jag är rädd för att behöva spela en hel säsong med en fot som gör ont. Jag pallar inte det igen.


Jag är stolt över att jag lyssnat på min kropp och fattat det extremt svåra beslutet. Det är jobbigt att hålla sig ifrån något som man älskar så otroligt mycket. Det lite mindre bra är att jag nu gått och haft ont ett tag, jag tror nog nästan att det hade varit bättre om jag gjort något åt saken redan när den började göra ont... men, men bättre sent än aldrig.
Jag vet att den här veckan kommer bli jobbig, det kommer krävas extremt mycket från mitt håll. Jag måste se till att inte göra något som anstränger foten. Den måste få vila upp sig nu.

Trots att jag nu har tagit ett litet uppehåll så lär de knappast slippa mig på träningarna. Jag kommer allt befinna mig i hallen ändå. Bara att vara där gör mycket. Jag hade aldrig pallat att sitta hemma i mitt rum om jag vetat att träningen pågick några mil ifrån mig.


Åh, jag längtar redan tillbaka till planen...