Den här slitsamma (Ironi) arbetvecka kunde inte sluta så mycket bättre...

Jag svävar på moln. Idag var dagen framme, dagen då läkaren skulle ringa. Någon gång mellan 8 å 12 hade jag fått reda på att han skulle höra av sig.
För att vara på den säkra sidan valde jag att ställa alarmet på mobilen... Klockan 7.50 ringde den. Jag var tröttare än tröttast. Kanske inte så konstigt i och med att jag då bara hade sovit i 2,5 timmar. Vara vaken orkade jag tydligen inte, för helt plöstligt vaknade jag upp en timme senare. Att jag hade somnat till var inte något jag fattade. haha

Jag gjorde mig klar och satte mig sedan i bilen på väg till Volvo. Det dröjde inte länge innan mobilen ringde; Läkaren!
Läkaren hade tittat på bilderna... Foten såg lite värre ut än han trodde. Ledbandet på utsidan var för långt och satt inte fast riktigt. Det fanns även en sena på utsidan som inte såg normal ut.
På insidan var det lite annat. Kraftiga förslitningsskador på ledbandet som dessutom hade något konstigt runt fästet. Det är var vad som visade sig på bilderna från förra året... Undra hur det ser ut nu... Tror knappats att det är bättre i och med att jag faktiskt har väldigt mycket ondare nu.

Valde jag att tacka ja till en operation skulle det blir: 6 veckor med gips och minst 6 månaders rehab då jag som mest skulle få gå och någon gång ibland cykla.

Jag valde att tacka ja till operationen. Det är min sista utväg. Att fortsätta mitt liv med denna fot fungerar liksom inte.
Jag vet att det kommer bli en tuff tid med massa rehab, men jag ska inte ge upp. När innebandysäsongen startar nästa är ska jag befinna mig på planen. Det är mitt mål.


Några timmar efter att jag pratat med läkaren ringde någon annan från sjukhuset upp mig. Hon pratade lite och frågade även när jag var beredd på en operation...
Utan att jag hann tänka hade jag redan sagt meningen: Så snabbt som möjligt.
Allt slutade med att jag fick en operationstid den 26 oktober.

Det känns helt sjukt. Om 10 dagar börjar min kamp. En kamp som jag ska vinna.

Det går inte att beskriva hur jag känner mig. Snart kanske man kan få slippa gå runt och ha ont och kunna sova hela nätter. Snart kanske min nästan två år långa kamp är över. Jag är lycklig!

På eget initiativ ringde jag mitt försäkringsbolag och fixade så att jag komemr få åka taxi till och från skolan. Jag kände mig lite stolt efteråt. Det här var ingenting som mina föräldrar hade tänkt på. Tur att de har en dotter som tänker ett steg längre ;)

---

Min dag på Volvo blev inte så lång. Runt ett valde jag att lämna stället och åka och hämta upp brorsan i skolan för att tillsammans med han bränna lite pengar i stan.
Det var riktigt roligt och jag älskar min lillebror.

Eftermiddagen och kvällen har varit lugn. Jag somnade ganska så snabbt när jag kom hem, kanske inte så konstigt med tanke på natten...
De senaste två timmarna har jag varit vaken och haft lite tråkigt, så tråkigt att jag faktiskt suttit och pluggat en stund. Ibland kan jag ta vara på min tid.
Att jag fick speciellt mycket roligare kan jag inte påstå, men nu har jag i alla fall fått gjort lite skolsaker. Det känns gött.

Vad som händer resten av denna dag vet jag inte riktigt. Jag tror nästan att jag kommer dega framför tvn i några timmar till innan jag går och lägger mig...

Imorgon är det lördag och jag har ingenting alls planerat. Såååå underbart!

Allt från mig.
Trevlig helg