Dagen har bjudit på blandade känslor...

Imorse vaknade jag och mådde hur bra som helst. Allt kändes väldigt bra. Jag tillbringade en stund framför datorn innan jag bestämde mig för att göra något vettigt. Anteckningbok och penna åkte fram. Tanken var att jag skulle börja med APU-rapporten. Det tog lite drygt 1 minut innan jag tröttnade. Jag kände mig helt plötsligt väldigt lat... Träningkläderna åkte på och cykeln togs fram istället... En kilometer hann jag innan foten började göra extremt jäkla ont, det var bara att vända hemåt igen. Jag trodde faktiskt att foten skulle klara av att jag cyklade, det har den ju alltid gjort innan liksom. Det kanske bara är att acceptera att jag inte kommer kunna träna alls fram till att läkaren gjort något med den =(

Det var inte alls roligt. Tankarna i huvudet snurrade. Jag behövde få annat att tänka på... Det var då bakningen kom in i bilden. Smör, mjöl, socker osv åkte fram och kolakakorna blev fler och fler. Efter ett antal plåtar i ugnen tröttnade jag. Det var inte roligt att baka längre. Huvudvärken kom smygandes och jag hade lust att lägga mig i sängen och sova bort resten av dagen... men så blev det inte. Jag gick istället å hämtade posten. Helt plötsligt vände allt. Jag öppnade ett brev innehållande skolkort. Jag trodde att det var kort på mig, men det var de inte. Istället var det min älskade lillebror som visades på bilderna.
Mikael blev väldigt bra på korten, så bra att jag inte kan beskriva det med ord.

Den här dagen har helt plötsligt blivit bra igen! Kanske så bra att jag kan sätta mig å plugga en stund...

Om några timmar är det dags att baka igen, kanelbullar får det bli då =)

Annars har jag inte något planerat för dagen...

Hörs!