Jag känner mig lite off.
Det har varit mycket idag...

Att sova inatt gick inte. Jag kunde inte slappna av. Det var bara massa tankar på innebandy... Jag underhöll mig med att smsa med en underbar person. Framåt halv fyra stängdes mina ögon. Jag gick på övertid de sista timmarna. Foten ville jag kapa och huvudet gjorde ont. Det var inte mycket som stämde.

Imorse vaknade jag redan vid halv tio. Några timmars sömn till hade jag behövt, men sova hade jag inte tid med. Jag och mamma begav oss iväg till Kungälv vid elva för att uträtta lite saker.

Kvart i ett satte jag igång datorn i Idrottshallen, de sista skulle förberedas innan herrarnas match.
Timmarna gick och jag live-rapporterade både herr- och damlagsmatchen. Det var första gången jag gjorde detta, men några problem stötte jag inte på. Det var ganska lätt helt enkelt.

Tyvärr förlorade Marstrand båda matcherna, men det är bara att ladda om till nästa match istället!
Efter damlagsmatchen var jag trött och hungrig, någon mat kanske man skulle ätit under dagen. Hem kunde jag dock inte åka... Nej nej, jag fick vänta in att Kumla skulle bli klara så att jag kunde släcka i hallen. Det var riktigt segt, ännu segare blev det när jag bara ville hem!
Strax efter halv åtta lämnade sista personen omklädningsrummet. Det var en lycka för mig. Äntligen kunde jag avsluta min innebandydag.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i sängen. Jag var helt slut. Några minuter framför datorn blev det innan jag gav upp. Kroppen orkade inte längre. Att sova var ett måste!
Nu har jag vaknat upp efter drygt två och en halv timmes sömn. Det var behövligt.
Jag känner mig lite piggare nu, men inte tillräckligt pigg för att vara vaken. När detta inlägg är klart ska jag gå och lägga mig igen.

Imorgon är det en ny dag och jag hoppas att allt känns lite bättre...

Jag är nere i en liten svacka just nu. Det är mycket tankar och känslor. Jag har skrivit det så många gånger innan... Det är jobbigt att inte få spela. Jag vill så gärna beträda planen, dra några skott, springa runt med klubba å boll och skratta lite med lagkamraterna. Nu sitter jag istället och tittar på. Några skott blir det ibland, men springa gör jag gärna inte. Det gör för ont i foten. Skratt med lagkamraterna sker fortfarande, det kan man inte komma undan ;)

Jag tror nog att allt hade varit mycket värre om jag inte haft innebandyn. Jag är glad att jag befinner mig i hallen under varje träning. Det hade varit jobbigt att släppa allt och vara hemma istället. Innebandy har blivit en del av mitt liv.

Glädjen från mina lagkamrater får mig att glömma av alla bekymmer och att foten gör ont. Det betyder mycket!


I veckan kommer förmodligen läkaren höra av sig. Jag håller alla tummar jag har för att han ska komma med en lösning. Något måste hända nu...



Nu har jag skrivit av mig för idag...

Kram