Årets innebandysäsong blev inte riktigt som jag tänkt mig. I våras var jag beredd på att lägga ner mer tid, satsa och ha jäkligt roligt.
Tyvärr satte foten stopp för detta.

Foten har plågat mig hela säsongen. Trots att jag under försäsongen sa att foten kändes bra så gjorde den verkligen inte det. Jag ville verkligen köra och åt enorma mängder smärtstillande för att klara av en träning.
Jag vågade faktiskt inte säga att foten gjorde ont. Jag ville inte att folk runt mig skulle behöva vara "oroliga" för mig. Jag ville visa att jag var stark och klarade allt.

Nu i efterhand så är det bara sjukt att jag plågade mig själv sådär.
Jag förstörde bara för mig själv. Det var och är trots allt bara jag som kan avgöra när det blir för mycket. Det var ingen annan som kunde känna att jag hade ont. Jag bet ihop och körde.
Usch vad korkad jag känner mig nu. Det är lätt att vara efterklok.

De få träningsmatcher som jag spelade var riktigt roliga. Jag minns så väl matchen mot Varberg. Det gick väldigt bra för mig och jag var verkligen taggad inför säsongspremiären.
Veckan efter, under cupen som spelades, blev det för mycket. Jag klev av i första perioden på första matchen. Tårarna rann pga smärtan. Det var inte lätt att berätta att foten kändes förjävlig. Jag klarade inte längre av att bita ihop. Det blev för mycket.

En vecka innan seriepremiären, som jag längtat efter så länge, la jag min klubba på hyllan och kontaktade en läkare för att få hjälp med foten.
Dagen då jag insåg att foten inte klarade av träning var jobbig. Jag kände mig som värsta mesen som inte klarade av lite smärta. Jag lät tårarna rinna mycket, och att bara prata om foten gjorde mina ögon blanka. Det var en jobbig tid...

En måndag i mitten på september kontaktade jag en läkare, jag fick tid några timmar senare samma dag. Foten var, enligt läkaren, ostabil men ganska okej.
Plåtarna från Kungälvssjukhus beställdes och efter mycket strul ringde läkaren mig för att ge mig ett besked. På bilderna hade han sett att foten var lite värre än vad han trodde. Det såg inte bra ut.
10 dagar efter detta samtal med läkaren rullades jag in på operationsrummet för att få foten fixad.
Läkaren berättade för mig efteråt att mitt ledband var söndertrasat och att det knappt satt fast, det var inte så konstigt att jag hade haft problem med den.

Jag trodde att foten skulle bli bra efter operationen, men tyvärr har jag släppt detta nu... Den kommer nog aldrig bli bra.
Foten var bra i nästan två veckor efter att gipset försvunnit. Under rehaben brände det till i foten och ett helvete började. Jag hade jäkligt ont, men valde ändå att börja träna lite smått.
Två innebandyträningar gjorde susen. Foten kändes väldigt mycket bättre och jag trodde att det var på väg åt rätt håll.
Nu vet jag dock inte längre...
Foten har blivit väldigt mycket bättre av de få innebandyträningar jag varit med på. Det är positivt! :)
Idag brände det dock till i foten igen och nu gör den faktiskt ont.

Jag tror faktiskt inte att foten kommer bli mycket bättre än vad den är nu. Håller den sig på denna nivå så klarar jag av det. Operationen har tyvärr inte återställt min fot till så den var innan min skada, men det är inte så jäkla långt ifrån. Jag misstänker dock att jag kommer få leva med foten så den är nu. Så länge jag kan träna, även om det krävs att foten tejpas, så är jag glad.

Det finns faktiskt de som har det värre än jag!

Säsongen har för mig varit riktigt tung och innebandy har inte alls varit lika roligt som tidigare. Jag har tröttnat och har därför valt att ta ett steg tillbaka. Jag är inte längre med på alla träningar och matcher, det går inte psykiskt.

Om det blir något mer spel för mig är väldigt oklart. Jag tror att klubban läggs på hyllan ett tag, kanske jag blir sugen vid ett annat tillfälle...
Jag har många fina, och några "ofina", minnen från innebandyn. Det har varit en mycket rolig tid!

Foten har ställt till med en hel del problem denna säsong, men det är bara att bita ihop och leva livet. Det kunde varit värre.

Kram