Jag sitter i soffan, invirad i min varma goa filt. Jag kan höra regnet smattra mot rutorna och vinden i träden. Det är mitt inatten, men jag klarar faktiskt inte av att sova.
Det är för många tankar och känslor som sätter stop för min sömn.

Trots att jag innerst inne visste att det skulle kunna bli såhär så kom ändå beskedet som en chock. Jag vill inte tro att det är sant. Det är inte alls kul, vet inte hur jag ska tackla detta.

Vad ska jag nu se fram mot när jag åker hem till Göteborg? Innebandyn har varit en stor del av mitt liv sedan jag började för 8 år sedan... och nu tar det bara slut.

Jag har så många roliga och en del tråkiga minnen från alla dessa år. Kvällen och natten har gått till att titta på kort, skratta lite, gråta lite mer. Det är slut nu, tiden är över.

Frågan är om jag någonsin kommer spela innebandy igen. Det känns tungt, jag vill inte tro att det är sant.
Jag längtade till operationen av min fot, en operation som förmodligen hade tagit bort all smärta. Jag hade ett mål uppsatt, ett mål att få kliva på innebandyplanen igen.

Nu ser det mörkt ut. Jag har just nu igen som helst lust att byta klubb. Jag trivdes bra i Marstrand.
Jag tror nog att innebandy och jag är ett avslutat kapitel..

Så jäkla tråkigt!