Nu är det snart dags, imorgon sätter jag mig på tåget till Göteborg. Det ska bli härligt att få träffa familj, kompisar och dessutom få spela innebandycup. Jag har dock inga höga förhoppningar på min kassa fot, den kommer inte hålla många minuter men de få minutrarna kommer jag njuta av.
Det här kommer vara det sista jag gör med laget, efter helgen är jag fri och kan äntligen slappna av. Slappna av på riktigt kommer jag i och för sig inte kunna göra... Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen i klubben och därför får jag massa information som ska levereras vidare till laget. Det här är dock något som jag valt helt själv, det var absolut ingen som tvingade mig att kliva in i styrelsen.

Att inte behöva ha så mycket ansvar kvar i innebandyvärlden är faktiskt väldigt härligt. Det blev lite mycket förra säsongen, jag kunde inte fokusera på rätt saker. Det var alltid något med innebandy, dag som natt. Jag åkte runt som en idiot bland olika ställen för att fixa och dona. Telefonsamtalen varje vecka var långa och många. Det är ett under att jag dessutom hann med både skola och jobb. Det är liksom nu i efterhand som jag faktiskt insett hur många timmar jag la ner på just innebandyn. Den här pausen som jag fått nu har verkligen varit välbehövlig. Jag har kunnat andas ut och få leva livet. Innebandyn och jag har tagit ett steg ifrån varandra. Sporten är inte längre mitt liv, jag klarar mig väldigt bra utan den.


I morgon är jag som sagt tillbaka i Göteborg igen. Jag har så planerat att jag är rädd att mycket av det måste strykas. Imorse när jag vaknade gjorde min fot ont, sjukt ont. De senaste dagarna har varit de värsta i mitt liv. Jag vet inte vad foten vill säga mig, men den gör ont, svullnar upp och är varm. Det är något som inte stämmer.
Idag valde jag att ta tag i saken. Kungälvssjukhus ringdes upp och helt plötsligt hade jag fått en tid till magnetröntgen, på fredag. Ja du läste rätt, på fredag!
Det är ju helt galet. Jag var egentligen inplanerad i november, men med mitt telefonsamtal hade jag lyckats glida på en räkmacka. Jag är ganska bra på att komma före i köerna inom vården.
Det gäller att överdriva ganska mycket när man förklarar hur det ligger till ;)

Nu hoppas jag bara att det kommer visas något på bilderna. Säger läkaren att allt ser bra ut så kommer jag kräva att de öppnar foten och tar sig en titt på den sena som spökat sedan skadan i december 2007. Det är ju den som gör ont, den som jag klagat på i snart tre års tid.

Nog pratat om foten...

Imorgon ska jag upp tidigt, redan klockan 7.45 ska jag möta upp mina kompisar i skolan. Det är dags för det första skarpa läget på universitetet. Vi ska ha seminarium. Det grupparbete som vi jobbat med i en veckas tid ska nu redovisas. Jag har lagt ett antal timmar denna kväll på att plugga på talet och dessutom läsa de andras rapporter och förberett frågor till det. Jag känner mig ganska lugn just nu, hur det är imorgon återstår att se.

Kvällen kommer fortsätta i ett antal timmar till för min del. Jag måste plugga på annat som har med kursen att göra. Böcker ska läsas och stödanteckningar ska skrivas. Att plugga på universitet är inte en dans på rosor. Det är ständigt massa att plugga på. Allt går bara man vill, och jag är beredd på att lägga ner massa tid för att nå det mål jag har!

För att inte jag ska behöva sitta uppe hela natten så är det nu dags för mig att avsluta detta inlägg...
Tjao