Ibland känner jag att jag inte räcker till. Så där som människor gör. Duger jag, är jag god nog, borde jag ha gjort annorlunda? Men i samma tanke finns denna: Allt jag gjort, allt jag känt, alla misstag jag begått och alla de miljoner känslor som rusat igenom mig under åren är det som definierar den jag är idag. Jag är genuint tacksam för alla upplevelser som byggt mitt liv. Om de dessutom byggt på mina fel och brister så låt så vara. Jag brukar alltid säga att perfektion är trist och jag menar det. Lite emotionell skit under naglarna och skrapsår på knäna gör en människa mer intressant för mig. Om vi inte är tänkta att använda alla våra känslor så varför har vi i så fall fått dem?
Ut och känn lite idag folk! Var stolta över den ni är idag, var snälla mot er själva och njut av livet, jag tror att det är tanken.