Det har nu gått fyra månader sedan foten opererades för andra gången. Jag hade inga förhoppningar att foten skulle bli bra, men jag önskade i alla fall att den skulle bli lite bättre än den var.
Tyvärr går det inte framåt i den takt som jag och sjukgymnasten hade önskat. Jag har en enorm smärta på insidan av foten, den senan som opererades. Enda förbättringen som skett är att smärtan på utsidan försvunnit lite.
Tyvärr tar denna fot snart död på mitt psyke. Även om jag vet att jag måste lära mig leva med denna smärta så är det ändå tungt. Jag försöker leva ett vanligt och normalt liv och tränar när jag känner för det. Jag vet att den smärta som uppstår när jag till exempel springer inte är att leka med, att jag måste lägga mig en stund efteråt för att sedan efter en stund fortsätta min dag/kväll.

Sjukgymnasten trivs jag jättebra med, hon är riktigt bra och ringer mig med jämna mellanrum bara för att höra hur läget är. Även om jag hittills inte har kommit med några positiva besked när vi pratat så tycker jag ändå att det är härligt att hon ringer. Jag känner liksom att hon vill hjälpa mig.
Alla de besök som blir hos henne är både roliga och bra! Vi skrattar men samtidigt fokuserar på foten. Jag har aldrig tidigare haft en lika bra sjukgymnast som Johanna är!
Förra besöket hos henne var dock inte lika roligt som alla andra. Foten är fortfarande väldigt svullen på insidan, det vill inte gå ner. Jag är även öm där, vilket inte är speciellt bra. Min sena jobbar tydligen inte riktigt som den ska och alla de saker jag fick göra smärtade. Johanna misstänker att något har hänt med senan.
Tyvärr är min läkare, hon som opererade foten, en fotledsspecialist som endast spenderar någon vecka varje månad på sjukhuset. Det är inte alls lätt att få tid till henne.
Jag har ett inplanerat besök om lite tre veckor ungefär. I det besöket ska foten "slutbesiktigas". Det har då nästan gått fem månader och i det skick den kommer vara i då, så kommer den föralltid vara.

Jag är lite bitter på att läkarna inte gjorde något från början, att de inte lyssnade på mig. Nu vet jag inte alls om den hade blivit bra om en operation hade gjorts relativt nära skadetillfället, men jag kan inte sluta tänka på det. Den här operationen som gjordes för fyra månader sedan var det absolut sista som kunde göras. Min fot är ett hopplöst fall och jag måste nu acceptera läget och köra vidare.

Många tycker att jag är idiotisk när jag tränar, men jag kan inte bara sluta. Träning gör mig glad och pigg och om jag nu bara skulle sluta så skulle mitt liv, mina dagar och allt varit helt annorlunda. Jag måste träna för att min kropp och hjärna ska fungera.
Jag vet själv att den smärtan som uppstår inte är att leka med, men jag biter bara ihop. Foten svullnar och gör ont i några timmar och sedan försvinner det värsta.
Hade jag slutat med allt som foten inte accepterar så hade det slutat med att jag skulle spendera alla mina dagar i sängen. Jag får ont av att gå, cykla, springa och till och med när jag kör bil.
Jag hade i så fall blivit helt handikappad.

Att acceptera läget är tungt och jobbigt, men jag ska fan bita ihop och köra vidare. Jag ska inte låta en fot förstöra för mig. Glöm och gå vidare, spring och ha kul. Jag kan inte göra något åt foten och varför ska jag då bry mig om den. Den är som den är och kommer inte bli bra. Jag måste lära mig att leva med smärtan och bita ihop.

Jag är stark och tänker inte låta foten förstöra för mig och min framtid!

Bit ihop och kör!