Det var ett par dagar sedan jag skrev här senast. Tiden går så fort och jag har haft lite annat för mig.

I fredags lämnade jag Kalmar för att spendera helgen tillsammans med Carro i Borås. Sist vi träffades var på studenten, alltså i juni. 8,5 månader liksom! Helt sjukt! Vi hade i alla fall ett par underbara dagar tillsammans. Det blev mycket snack, lite för mycket alkohol, nagelfix och lite slappande. Det var först när jag träffade henne som jag insåg hur saknad hon var. Vi som alltid hängde ihop på dagarna. Jag minns alla telefonsamtal vi haft. Alla måndagssamtal i skolan där vi pratade om allt som hänt under helgen. Det är så mycket jag saknar med henne. Trots att det gått så lång tid så kändes allt som vanligt. I vanliga fall tycker jag att det kan bli lite stel om man inte träffat något på ett tag, men för oss flöt allt på som om vi träffades dagligen.

I söndagskväll var jag tillbaka i Kalmar. Det var ett snörikt ställe jag ankom till. Jag somnade gott den kvällen.
I måndags hade jag en slappardag för mig själv. Det blev bara massa slapppa. Det enda vettiga jag gjorde var att cykla en sväng till affären. Jag var lite hungrig.

Igår var det tisdag och jag sov riktigt dåligt på natten. Huvudet gjorde ont och jag vaknade många gånger under nattens alla timmar. Klockan 9.00 var jag på sjukhuset och fick mitt gips borttaget. Jag träffade även läkaren som opererade foten. Enligt henne såg allt bra ut. Sjukgymnasten fixade ett program till mig som jag ska göra 8 gånger om dagen. Att bli av med gipser var så härligt. 8 veckor har gått och nu börjar rehaben istället. Jag är motiverad till att göra den! Nu ska foten bli bra!
En sväng till skolan för kursstart och en fyra timmar lång föreläsning var det enda vettiga jag gjorde efter sjukhusbesöket. På kvällen mådde jag lite mindre bra. Huvudet gjorde ont och jag kände mig hängig och trött. Redan innan klockan visade på 21.00 låg jag i min säng och sov. Det är inte ofta jag frivilligt går och lägger mig så tidigt. Det är liksom ett tecken på att allt inte är som det ska.

Imorse vaknade jag tidigt, men det var planerat. Strax innan sju befann jag mig på gymmet för att träna. Både läkaren och sjukgymnasten har gett mig tillåtelse att träna så länge jag inte belastar foten! Lätt cykling är bra, så det får bli uppvärmingen. Jag vågar än så länge inte träna benen något, utan det blir bara mage, rygg & armar. Jag vill inte göra något som kan skada foten!
En timmas träning fick jag ihop innan jag höll på att avlida. Att jag inte tränat på drygt 2 månader märktes!

Resten av dagen har bestått av tvättning och städning. Till middag gjorde jag för första gången i mitt liv en flygande jakob. Det blev mycket gott och jag är helt säker på att det kommer göras fler gånger! Det där med att det skulle bli 4 portioner vet jag dock inte hur de har tänkt... Både jag och Martina åt och kvar blev det fem (!) stycken matlådor!
Snart är det kladdkakedags...

Och imorgon kommer Sofia hit! Det blir kul! :D

Avslutar inlägget med en bild på min fot. Ärren är så fula! Jag hatar dem...

Det syns inte så bra på bilden, men insidan är fortfarnade ganska svullen och det finns en del blåmärken kvar. Det är ömt om man trycker där, men det är tydligen inte så konstigt. Läkaren gjorde trots allt en hel del där.

Jag har en muskel som inte är använd på 3 år som nu ska aktiveras igen. Det kommer ta lång tid att bygga upp foten, men jag är motiverad! Jag har ingen tidspress. Tar det ett år så är jag beredd att offra det. Det är dags att foten blir bra!

 

Vi hörs!