Det här var som att gå från hundra till noll.
Jag känner själv hur mitt mående sakta går åt fel håll. Det är inte längre den glada Malin som stiger upp på morgonen.
Jag mår riktigt dåligt just nu!
Att hoppa på kryckor är inte bara fysiskt påfrestande, psyket blir också påverkat. Jag har tidigare i mitt liv varit gipsad och hoppat på kryckor ett antal gånger, men den här känslan som jag har inom mig just nu har jag aldrig tidigare varit med om. Jag känner mig så handikappad. Det tar på psyket att inte kunna göra allt det där som jag egentligen vill.

Jag är beroende av folk ganska mycket. Bara det där att jag inte kan ta mig själv till skolan är riktigt tungt. Jag känner mig så jävla dålig som måste åka taxi! Det är likadant med maten. Jag klarar själv inte av att fylla kylskåpet själv. Jag kan inte hjälpa till med städningen och att gå ut med soporna är bara att glömma…
Jag hatar verkligen att det är så här. Jag vill kunna klara mig själv, vill inte att folk ska behöva tänka på mig… Det är ingen rolig känsla att behöva ”utnyttja” andra för att få hjälp… Jag känner mig dum!

Jag vet mycket väl att det här är över om bara ett par veckor, men jag tycker fortfarande det är jobbigt… Jag är inte van vid att behöva be om hjälp…