Å fy fan vad jag bara vill försvinna!

Strax efter fyra inatt vaknade jag med världens illamående. Jag lämnade snabbt sängen, sprang till toaletten och spydde som en gris. Magsaft, magsaft och ännu mera magsaft. Så jävla vidrigt.
Viktor, som sov här inatt, kom efter mig. Han satt bredvid mig, klappade på min rygg och försökte hjälpa mig så mycket han kunde.
Jag mådde verkligen skit. Jag orkade inte mer, min ångest var enorm och jag ville bara försvinna från allt. Jag ville gå och lägga mig igen efter detta... men jag hann inte mer än ut från badrummet innan jag svimmade.
Viktor tog då beslutet att ringa psyket för att prata med den jourhavande läkaren som jobbade. De bestämde att jag skulle in direkt till psykavdelningen för en undersökning.
Viktor körde in mig. Tack!

Nu ligger jag i ett rum med dropp. Jag har blivit sondmatad och fått några tabletter som ska ta bort den extrema ångest som jag har. 
Jag hade gått ner ännu mer sedan jag var här senast... Min kropp mådde skit, var uttorkad och skrek efter hjälp.

Jag trodde inte att det skulle gå såhär långt. Jag trodde jag var stark.
Jävla skit vad jag hatar detta jävla hjärnmonster som finns i mitt huvud!

Vet inte när jag får komma hem, men jag hoppas att få lämna stället om ett par timmar...