I eftermiddag och kväll har det runnit många tårar längs mina kinder, både av glädje och lättnad.
Jag har äntligen samlat kraft och mod till att verkligen berätta hur jag mår och hur jag känner mig.

Det är mycket som har hänt, många små saker som blivit en stor. Jag har åkt rutschkana nerför en spiral utan att ta mig upp.
Jag har länge försökt att dölja mina känslor, men det har nu blivit för mycket.
Mina nära och köra vet nu mycket mer om mig än vad de visste imorse.
Jag känner mig så glad att jag äntligen tagit tag i saken, att jag faktiskt vågar visa mig svag.

Nu kan jag äntligen fokusera på mig själv och hur jag känner och mår. Nu kan jag äntligen slippa det där falska jävla leendet som jag flera gånger använt mig av. Det är inte farligt att låta tårarna rinna en stund!

Jag är helt övertygad om att jag inatt kommer sova mycket bättre än vanligt. Klumpen i magen är borta och jag känner mig 20 kilo lättare nu än för bara ett par timmar sedan!

En vacker, eller ful, dag kanske jag berättar mer... nu vill jag bara smälta allt själv...

Jag kan, jag vill, jag ska!