Jag hatar att jag är så jävla feg. Ibland önskar jag att jag kunde koppla bort den fega delen i hjärnan och våga testa på något nytt.
Jag har länge funderat på att klippa mitt hår kort, riktigt kort... men jag vågar inte!

Varför är det så svårt att tacka denna feghet? Vad kan hända liksom, håret växer ju ändå som ogräs och inom bara ett par månader så är det axellångt igen.

När jag gick i femteklass vaknade jag en morgon och ville ha kort hår. På eftermiddagen besökte jag frisören, 30 cm klipptes av och håret nådde precis ner till axlarna. Hur kommer det sig att jag då, på bara några timmar, gjorde som jag ville?
Nu går det bara inte... Jävla skit, jag vill men vågar inte.

Kanske jag ska ta ett steg i taget, klippa några centimeter i veckan och vänta på att det en dag är så kort som jag egentligen vill ha det...
... eller så låter jag det vara som det är....

Beslutsångest och feghet...!