"Ryck upp dig"
"Det är bara att äta"

Jag vet inte hur många gånger personer runt mig har sagt detta. För en normal person kan det låta enkelt, men som mig som lever med monstret i huvudet, så är det inte bara att öppna munnen och börja äta.
Personer som inte har ätstörningar vet inte hur jobbigt det är att höra "Det är bara att äta". För mig är det inte bara att äta. Det var länge sedan jag hade ett normalt förhållande med maten. Jag har länge slarvat, hoppat över måltider och liknande. För mig är det inte alltid lätt att stoppa mat i munnen. Det är en kamp mot monstret.
Jag har många gånger brytit ihop av de där få orden.

Mat är gott, ät nu.
Men nej, det är inte så lätt. Min hjärna är förstörd och monstret där inne styr mig hela tiden.
Den här kampen med maten förstår sig inte normala, friska personer sig på.
Ibland önskar jag kunna byta liv för ett tag, för att låta personer få känna på hur det är att ständigt må skit av att äta. Jag hade önskat att folk kunde förstå sig på hur min hjärna fungerar.
Det är inte bara att äta, jag kan inte bara äta. Allt handlar om ångest hit och dit. Jag har ett stort fett jävla monster i hjärnan som säger till vad jag får och ska göra.

Jag planerar alltid min mat, det måste vara lätt att spy upp. Jag vet mycket väl att detta är ett sjukt beteende, men jag är inte normal just nu. Jag har mina problem, som nu är under behandling. Jag ska komma bort från detta, jag ska lyckas. Det kommer ta lång tid innan jag kan äta som en normal person, men jag är beredd att kämpa!

"Ryck upp dig!"
Det är faktiskt inte så jävla lätt för mig att rycka upp mig och bli glad. Jag har hamnat i en ond spiral, det är jobbigt att komma uppåt.
Även om jag ibland har varit stark och kännt mig glad så har jag bara tagit något litet steg uppåt, för att sedan i motgång falla ännu djupare.
Att bara rycka upp mig går inte. Jag hatar att höra de orden. Det är inte så lätt som det låter. Jag har försökt, men nu insett att jag inte klarar av det på egen hand!

Jag är nu diagnostiserad, jag har en depression. Det finns anledningar till att jag mår lite sämre, det finns anledningar till allt. Jag har en skev verklighetsuppfattning och sjukt dåligt självförtroende.
Jag orkar inte höra att jag bara ska rycka upp mig och gå vidare. För mig är det inte så enkelt. Jag kan inte bara lämna allt och vara glad. Jag måste få hjälp att komma uppåt, allt går inte att lösa på egen hand.

Personer som aldrig upplevt hur det är att leva med en depression och med ätstörningar kommer aldrig förstå sig på hur min kropp och hjärna fungerar. Det är ständigt en kamp mellan vad jag vill göra och vad hjärnan vill att jag ska göra. Jag har fått avstå från så många saker som jag egentligen skulle vilja vara med på, då hjärnan bara sagt nej.

Det är en ständig kamp, en kamp som är jobbig att hantera... Men jag har min samtalskontakt som jag kan ringa när som helst. En person att prata med, en som förstår sig på mig. En som faktiskt inte säger att jag bara ska rycka upp mig när jag mår som sämst. En person som är expert på just depression och ätstörningar!
Jag vet att vägen tillbaka till ett normalt liv kommer vara jobbig och tuff, men jag är beredd att satsa allt. Jag ska tillbaka!

Jag vill, jag kan och jag ska!