Nu när mina nära och kära vet om det så väljer jag att även skriva några rader här...

Det är många som de senaste halvåret har påpekat att jag blivit en annan person, att jag dragit mig undan mer och mer, att jag tränat mycket och att jag slarvat med maten. Jag har länge försökt dölja hur jag mår, jag har känt mig enormt värdelös och straffat mig själv genom att träna mycket och äta lite.
Jag har haft enorma smärtor i foten pga träningen och min kropp har blivit plågad när jag gått utan mat flera dagar i sträck.
Jag har gråtit mig till sömns hur många nätter som helst, ångesten har varit enorm och känslan av att vara värdelös har tagit över min hjärna.
När jag i somras åkte hem till Göteborg mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag hade ångest för att mina föräldrar så lätt skulle märka om jag slarvade med maten. De la trots allt märket till mitt förhållande till mat för ett par år sedan. Jag hade enorm ångest för jag visste att jag inte skulle kunna slarva lika mycket med maten som jag gör här hemma i Kalmar.
De första veckorna när jag var hemma hos min familj var hemska. Självklart älskade jag att umgås med familjen, men när det kom till maten var det jobbigt och tungt. Jag föll tillbaka till gamla ovanor. Jag åt och tryckte fingrarna i halsen. Jag hatade känslan att vara mätt och ha mat i magen.
Jag försökte hela tiden komma på olika anledningar till att inte äta, ibland gick det, ibland gick det inte. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag faktiskt att min familj tyckte det var jobbigt att jag höll på som jag gjorde. Jag märkte det själv efter att ha sagt i flera dagar "jag äter senare". Vissa dagar åt jag senare, andra struntade jag i att äta. Min hjärna sa att kroppen inte skulle få mat, den behövde inte det.

Jag bodde ensam i nästan en månad under sommaren, det var självklart både härligt och jobbigt. Jag kände själv att jag inte kunde hantera situationen med maten och helst av allt ville jag bara krypa upp i mammas famn, gråta lite och säga att jag inte mådde bra... men jag kunde inte, jag klarade inte av att visa mig svag. Jag kände mig som en värdelös person!

När jag kom hem till familjen, efter en hel vecka i ensamheten, hade tappat 9 kilo, inte ätit något alls på hela veckan, bara levt på kaffe och vatten så ville jag bara lägga mig ner och dö. Mamma kommenterade direkt att jag gått ner i vikt, men jag ville inte erkänna det. Jag ville inte att de skulle se att jag mådde så dåligt som jag faktiskt gjorde. Jag drog mig istället undan och blev en helt annan person. Jag var arg och skrek mycket.

På jobbet var det några få som märkte hur läget var, som pratade med mig och som jag kunde lita på.
Sorry mamma och pappa, jag har ljugit så många gånger för er, men ni vet nu att det finns en anledning till det... Jag vet att jag flera gånger när jag kom hem från jobbet sa att jag inte ville ha mat för att vi ätit pizza eller annan hämtmat. Detta var en lögn, jag åt pizza en gång och då var det endast 2 små bitar, resten gav jag till arbetskamraterna. Jag åt under alla mina arbetsdagar på Borealis endast lunch/middag 3 gånger totalt.
Arbetskamraterna tyckte det var konstigt den första veckan, men sen accepterade de att jag inte ville ha något att äta. Jag sa alltid att jag var mätt, att jag ätit innan arbetsdagen började... Det var så jäkla mycket bluff det bara kan bli! Jag gick många gånger hungrig hela arbetsdagarna, men äta ville jag verkligen inte göra.

I början på augusti skrev jag ett inlägg här på bloggen, ett inlägg som egentligen bara var ett rop på hjälp. Jag blev arg för att mamma gjorde matlådor av middagen när jag inte hunnit äta. Det var en skitsak, men jag överreagerade, packade ihop mina saker och drog hemifrån. Efter några dagar på vifft kom jag hem igen. Jag var arg och skrek. Mina föräldrar försökte prata med mig, men jag ville inte lyssna. Jag ignorerade vad de sa och ville bara åka hem till lägenheten i Kalmar. Jag ville inte att de skulle se mig må som jag gjorde.
Jag försökte bita ihop och vara glad de sista dagarna tillsammans med min familj, det var jobbigt och jag hade önskat att jag hade vågat visa hur jag faktiskt mådde, att jag hade lyssnat på mina föräldrar som faktiskt ville mig väl, som ville hjälpa mig.

Tillbaka i Kalmar, tillbaka till skolan, tillbaka till pressen, tillbaka till ännu värre problem.
För en månad sedan kom jag tillbaka till lägenheten igen. Det har varit en månad med många blandade känslor, mycket gråt och många sömnlösa nätter. Förhållandet till maten blev värre direkt och jag kände tillslut att jag inte längre orkade med någonting. Det var inte bara maten som spökade, i huvudet var det mörkt och jag kände tillslut att jag faktiskt inte orkade med att vara glad, jag orkade inte längre klistra på ett falskt leende på läpparna. Det blev för mycket och jag valde tilslut att ringa det där samtalet som jag länge funderat på att ringa.

0480-81770... pip...pip... Psykakuten Kalmar sjukhus, vad kan jag hjälpa till med?
Jag vågade visa mig svag, jag vågade inse att jag inte kunde ta mig upp för trappan helt själv. Jag vågade berätta hur jag mådde. Jag vågade be om hjälp!

Jag har blivit diagnostiserad med depression, ätstörningar och lättare självskadebeteende.
Läkaren (som förövrigt var riktigt snygg!) har skrivit ut antidepp, Flouxetin, som ska hjälpa mig med både depressionen och ätstörningarna. Den har ett antal biverkningar och jag har nog fått varenda en av dem. Den som jag tycker är absolut värst är aptitlösheten.
Jag hade redan innan jobbigt med maten, men att inte vara hungrig är faktiskt jobbigt. Det känns inte så motiverande att äta då. Det bästa är ändå att jag inte får de där hetsattackerna som jag tidigare kunnat få. De där då jag kunnat äta vad som helst, hur mycket som helst, och sedan tryckt fingrarna i halsen, spytt tills tårarna runnit och det endast kommit upp magsaft... Det är något jag är glad att jag slipper!


Nu var det sagt även här, nu har jag ingenting att dölja. En klump har försvunnit från magen... Nu kan jag andas ut.
Mitt mål nu är att klara av att äta middag varje dag utan att få ångest och gå och spy upp den. Ett mål mat om dagen måste jag klara av. De dagar då det känns lite bättre ska jag även se till att få i mig en frukt.
Igår och idag har jag mått ganska bra, så bra att jag faktiskt ätit godis.
Visserligen hade jag enorm ångest inatt pga godiset, men jag lyckades tacka den, behålla allt och somna om. Det var ett stort steg för mig. Ett enormt kliv framåt!

Jag känner mig stark som vågat visa mig svag!
Jag är under behandlning och nu kan det bara bli bättre!
Jag kommer ta emot all hjälp jag kan få.
Det är dags att få ett slut på att må dåligt, dags att få ett normalt förhållande till maten.

Jag kan, jag vill och jag ska!