Blickar tillbaka...
Söndag 24/7-2011
Jag har trillat dit. Jag har tidigare i mitt liv mått dåligt, men det här är nog det värsta jag varit med om. Maten går åt helvete. Jag känner mig äcklig, tjock, fet och förbannat ful. Sedan jag lämnade Kalmar har jag gått ner 9 kilo. 9 äckliga jävla kilon. Vidrigt!
Jag satt i mitten på veckan och tittade på massa gamla kort. Jag hittade kort från sommaren 2007 då min kropp bestod av muskler. Det var på den tiden jag tränade både fotboll och innebandy, med fyra olika lag. Det var då mina veckor innehöll 6 träningar och 3 matcher.
Jag längtar tillbaka till den tiden, främst till den kropp jag hade då.
Att jag i december samma år skulle råka ut för en allvarlig fotledsskada som skulle förändra mitt liv för alltid kunde jag då aldrig tänka mig.
Fotledsskadan förändrade allt för mig. Jag blev skadad för livet och träningen blev jag tvungen att dra ner på.
Musklerna försvann och byttes ut mot fett. Det var psykiskt jobbigt.
Ätstörningen är tillbaka, och är värre än värst.
Jag har tappat kontrollen.
Jag tror inte folk vet hur dåligt jag egentligen mår. Varje dag kämpar jag mot tårarna. Varje dag är ett rent jävla helvete.
Jag skär mig själv. Det är ett rop på hjälp. "Se mig, jag klarar inte av mig själv just nu!"
Psyket är ostabilt och jag är rädd för mig själv. Rädd för vad som kan hända.
Ibland känner jag att jag inte vill leva längre. Jag ser liksom inte mening med att fortsätta detta jävla helvete.
Efter jobbet i fredags mådde jag så fruktansvärt dåligt. Monstret i huvudet sa att jag lika gärna kunde köra ihjäl mig.
Jag ville komma bort från allt. Jag ville slippa lida. Jag ville faktiskt dö!
Trots flera samtal till psyket så tar de mig ändå inte på allvar. Jag har försökt få hjälp i över ett halvår, men de anser inte att jag mår tillräckligt dåligt för att behöva hjälp.
Jag behöver fan hjälp!!!
Jag tar mig inte ur detta på egen hand. Händer det inget snart så vet jag inte om jag lever i slutet på året. Jag mår ständigt dåligt, är ledsen och fruktansvärt deppigt & nedstämd.
JAG MÅSTE HA HJÄLP!!
[Jag hittade ett block som jag skrev i i somras när jag mådde riktigt dåligt. Det är så fruktansvärt tragiskt att jag försökt få hjälp så länge, men psyket inte tagit mig på allvar. Nu, ett halvår efter att detta skrevs har jag varit diagnostiserad med allvarlig depression och bulimi ett par månader. Varför fick jag ingen hjälp när jag ringde första gången? Varför tog de mig inte på allvar?
Det är många frågor som snurrar runt i huvudet. Frågor som jag förmodligen inte kommer få något svar på.
Jag är glad att jag tillslut fick hjälp i alla fall. Jag är tacksam för att någon tillslut lyssnade på mig och tog mig på allvar.
Jag är på väg uppåt, det går sakta men säkert!]
Jag satt i mitten på veckan och tittade på massa gamla kort. Jag hittade kort från sommaren 2007 då min kropp bestod av muskler. Det var på den tiden jag tränade både fotboll och innebandy, med fyra olika lag. Det var då mina veckor innehöll 6 träningar och 3 matcher.
Jag längtar tillbaka till den tiden, främst till den kropp jag hade då.
Att jag i december samma år skulle råka ut för en allvarlig fotledsskada som skulle förändra mitt liv för alltid kunde jag då aldrig tänka mig.
Fotledsskadan förändrade allt för mig. Jag blev skadad för livet och träningen blev jag tvungen att dra ner på.
Musklerna försvann och byttes ut mot fett. Det var psykiskt jobbigt.
Ätstörningen är tillbaka, och är värre än värst.
Jag har tappat kontrollen.
Jag tror inte folk vet hur dåligt jag egentligen mår. Varje dag kämpar jag mot tårarna. Varje dag är ett rent jävla helvete.
Jag skär mig själv. Det är ett rop på hjälp. "Se mig, jag klarar inte av mig själv just nu!"
Psyket är ostabilt och jag är rädd för mig själv. Rädd för vad som kan hända.
Ibland känner jag att jag inte vill leva längre. Jag ser liksom inte mening med att fortsätta detta jävla helvete.
Efter jobbet i fredags mådde jag så fruktansvärt dåligt. Monstret i huvudet sa att jag lika gärna kunde köra ihjäl mig.
Jag ville komma bort från allt. Jag ville slippa lida. Jag ville faktiskt dö!
Trots flera samtal till psyket så tar de mig ändå inte på allvar. Jag har försökt få hjälp i över ett halvår, men de anser inte att jag mår tillräckligt dåligt för att behöva hjälp.
Jag behöver fan hjälp!!!
Jag tar mig inte ur detta på egen hand. Händer det inget snart så vet jag inte om jag lever i slutet på året. Jag mår ständigt dåligt, är ledsen och fruktansvärt deppigt & nedstämd.
JAG MÅSTE HA HJÄLP!!
[Jag hittade ett block som jag skrev i i somras när jag mådde riktigt dåligt. Det är så fruktansvärt tragiskt att jag försökt få hjälp så länge, men psyket inte tagit mig på allvar. Nu, ett halvår efter att detta skrevs har jag varit diagnostiserad med allvarlig depression och bulimi ett par månader. Varför fick jag ingen hjälp när jag ringde första gången? Varför tog de mig inte på allvar?
Det är många frågor som snurrar runt i huvudet. Frågor som jag förmodligen inte kommer få något svar på.
Jag är glad att jag tillslut fick hjälp i alla fall. Jag är tacksam för att någon tillslut lyssnade på mig och tog mig på allvar.
Jag är på väg uppåt, det går sakta men säkert!]
Kommentarer
Trackback
