Det har snart gått ett år sedan jag sökte hjälp för depression och ätstörning. Det var ett stort beslut jag tog. Jag hade tröttnat på allt och tyckte att det mesta var tråkigt och värdelöst. Jag förstod inte längre varför jag gick runt på denna jord.

Ska jag vara riktigt ärlig så mådde jag så fruktansvärt dåligt. Jag var inte motiverad till att göra någonting. Jag försökte dölja hur jag mådde, men mina nära och kära hade redan upptäckt hur det var utan att jag visste om det.

 

Jag har många gånger funderat på vad det var som utlöste mina problem...

Jag är helt övertygad om att ätstörningen startade den där onsdagen när jag gick i andra klass. Det var då det brast för mig. Det var då jag tappade självförtroendet helt och hållet. I samband med den där dagen började jag smyga med maten. Jag ljög om att jag skulle äta senare, försökte alltid hoppa över maten i skolan. Det var hela tiden en kamp att ljuga, men tro mig, jag blev bättre och bättre på det ju längre tid det gick!

 

Min ätstörning höll sig på en ganska låg nivå ett par år, men när sjätteklass började så var det inte kul längre. Det var då min bulimi började på riktigt. Jag spydde nästintill varje dag. Jag svälte mig själv, och hetsåt. Det var en kamp. I högstadiet blev det ännu värre. Det var ett helvete då. I samband med att jag som 15 åring tog steget upp i Marstrands damlag i innebandy och samtidigt valde höll på med fotbollen så ökade kraven på mig och det gjorde att ätstörningen blev värre.

Jag tränade mycket, pluggade som en idiot och försökte få lite tid över till att leva. Det var mycket!

Att jag året efter började gymnasiet så insåg jag att det inte gick att fortsätta med allt. Tiden tog slut. Fotbollen och jag gick åt varsitt håll.

 

I samband med att jag valde att säga adjö till fotbollen för att hinna med skolan och innebandyn så drabbades jag av min allvarliga fotledsskada. Den där som förändrade hela mitt liv. Ledband, senor, nerver skadades och det blev dessutom en spricka i fotleden. Jag fick dock inte reda på hur allvarlig skadad jag var förän efter nästan 8 månader. Läkarna trodde inte på mig när jag sa att jag hade ont...
Hur fasen jag kunde spela innebandy en månad efter min allvarliga skada utan att gå under är fortfarande ett under. Tyvärr var jag (och är fortfarande) fruktansvärt envis. Jag vet liksom inte hur många gånger som jag spydde av smärta under träningar och matcher. Jag vet inte hur många hundratals tabletter jag fick i mig...

 

Foten var helt enkelt kass, och nu fyra och ett halvt år, och två operationer, senare är foten fortfarande åt helvet...

 

Som sjuttonåring började jag jobba på Coop. Tanken var att jag skulle jobba 3 timmar/vecka. Det utökades dock fort... Ju längre tid jag jobbat där desto mera timmar fick jag. Det blev långa dagar för mig. Jag gick i skolan varje dag 8.00-16.30 och jobbade oftast 17.00-20.15.

Eftersom jag gick ett specialutformat industriteknisktprogram så innebar det att jag endast hade fem veckors sommarlov. Självklart sa jag att jag kunde jobba så mycket som möjligt, allt för att få mycket pengar...

Det blev mer än heltid i samband med att folket gick på semester!

 

Jag var stressad och trött för det mesta. Trots det så lyckades jag i början på juni 2010 ta studenten med mycket bra betyg. Sommaren spenderade jag för det mesta på Coop. Sista veckan jobbade jag 13 timmar under måndag-fredag. På lördagen flyttade jag hit till Kalmar.

 

Å sedan har allt bara runnit vidare. Jag har pluggat, men inte haft orken till att göra det egentligen. Min ätstörning blev värre och jag tränade för det mesta hela tiden. Foten strejkade och jag mådde dåligt. Första året här i Kalmar var jobbigt. Jag mådde inte bra och kände ofta för att bara ligga i sängen hela dagen.

 

Sommaren som spenderades i Göteborg blev ett rent jävla helvete. Det var då jag insåg hur dåligt jag egentligen mådde. Det var jobbigt och jag ville bara vara ensam hela tiden.

Tillbaka i Kalmar igen valde jag helt frivilligt att bege mig till psykakuten för att få hjälp. Även om resan sedan dess har varit jobbig så är jag så jäkla glad att jag tog steget att söka hjälp!

 

Det konstaterades då att jag hade en svår depression och anorektiskbulimi. När jag i oktober fick jobb på Rusta så kändes det mesta mycket bättre. Jag valde att bli sjukskriven från skolan på heltid för att inte ha press på mig. Tyvärr blev jag även sjukskriven från jobbet när jag var på dagverksamheten.

Jobbet blev en räddning för mig. Jag trivs kanonbra och tycker att det är roligt att vara där. Jag känner mig uppskattad!

 

Min depression är under kontroll och jag måste faktiskt säga att det var länge sedan jag mådde såhär bra som jag gör nu. Det är underbart att vakna upp på morgonen för att ta vara på en ny dag.

Jag kan kontrollera mig själv och har lärt mig att slappna av.

Nu gör det absolut inget att jag jobbar en del. Jobbet får mig att må bra. Det är där jag trivs.

 

Ätstörningen tycker jag inte påverkar mig så mycket längre. Jag har inte spytt på väldigt länge. Det har inte funnits några behov till att göra det. Jag kan äta precis vad jag vill nu utan att få ångest för det. Jag har inte ett normalt förhållande till mat ännu, men som det är just nu så trivs jag med mitt ätande.

Tänk vad lite funderingar kan bli så här många meningar. Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket, men när jag väl hade börjat så gick det inte att sluta.

Om det nu är någon som orkat läsa igenom hela inlägget så tänkte jag passa på att önska en trevlig kväll.

Jag ska vara vaken i några timmar innan det är dags för mig att hoppa i säng. Imorgon är det jobba som gäller.

 

Puss och kram